Foto: Ingrid Westman

 

Jag har uselt lokalsinne, men i Rom hittar jag av någon anledning. I den eviga staden går vi i timmar, det blir dryga milen varje dag. Forskning pågår vid SLU i Alnarp om vad det är i en stad som gör att människor väljer vissa stråk och passager på sina urbana vandringar, på väg till eller från eller mellan olika platser. Finns det någonting som en stadsplanerare skulle kunna förstå och använda sig av för att få människor att vilja gå och röra sig mer i staden? En stadsplanering, som lockar till fysisk rörelse, skulle nämligen gynna vår folkhälsa.

 

Lustfyllda vandringar

Det är aldrig tråkigt att gå i Rom, inte ens att gå långt, varken morgon, middag eller kväll. Nya gränder och gator öppnar sig hela tiden, fasader reser sig, takträdgårdar drar blicken uppåt, det harmoniskt komponerade samspelet i färgerna på fasaderna och former i arkitekturen fascinerar, den stora omsorgen om de små detaljerna, de ständiga överraskningarna när flera olika små gator plötsligt möts och rinner ut, stannar upp och tar en paus i ett litet vänligt torg.

 

Det är så anspråkslöst och samtidigt så medvetet precist och just därför så oerhört sinnligt. Det är god arkitektur och stadsplanering, framvuxen just på den här platsen med dess förutsättning kring de sju kullarna.

Foto: Ulrika Serin

Foto: Ingrid Westman

 

I en stad som Rom känns vägen aldrig som en transport mellan punkt A och B, och man behöver aldrig ta exakt samma väg tillbaka som man gick dit. Och kanske det intressantaste allt: en total felnavigering är ingen katastrof eftersom man gör så många nya upptäckter, får så många nya upplevelser, på vägen.

 

Inget för barn

Jag är som ett barn: barn finner ingen mening i att promenera. Det är trist. Det måste hända någonting, det ska vara en lek. Varför glömmer man så lätt det i stadsplaneringen?

 

I Rom är man alltid någonstans. En vanlig korsning bjuder plötsligt på barockfontäner i varje gathörn, en gata doftar ljuvligt för att den är kantad av blommande apelsinträd. Det finns inga longörer, inga trista passager.

 

Kulturradions Biblioteket sänder en dag i början av april ett program om en rad Malmöförfattares relation till sin stad. Där talar poeten och gotlänningen Niklas Söderberg om platser på ett sätt som sätter sig i kroppen. Jag bär med mig hans ord som ett avtryck under promenaderna i Rom. Det står alldeles klart varför jag så ofta vill söka mig till just den här staden: Rom är hemma för mig.

 

Inte vem utan var

Niklas Söderbergs författarskap handlar inte om att försöka förstå vem han är utan var han är. Det tog honom tio år att släppa Malmö inpå livet – han skulle ju hem, till Gotland.

 

Men staden nästlade sig in i honom. Plötsligt förstod han att han hade goda minnen på en massa platser i Malmö: det var platserna som var själva minnena. Han förstod att människan inte rotar sig på platser. Det är platserna som rotar sig i människan.

 

Vi kan, säger Niklas Söderberg där i radion, bära rottrådar inom oss från en massa platser på en gång: alltså finns det flera platser som är hemma. Det är inget problem. Det är idén om människan som en planta som rotar sig som är besvärlig, eftersom den utesluter att det finns många platser där man känner sig hemma. Det är helt enkelt en ”jäkla metaforik kring det där”, som gör allt djupt problematiskt.

 

Söderberg har för egen del löst det genom att inse att det är Malmö som nästlat sig in i honom. Och Rom har definitivt nästlat sig in i mig.

 

Titti Olsson

Movium