Rätten till ett träd
Foto: Petter Åkerblom
I min hembygd står skogen som ett värn tätt inpå bebyggelsen. Varenda skola har en skog på gångavstånd. Min skola låg mitt inne i den skog man ser från mitt barndomshems fönster. Hemmet har fönster i tre väderstreck och det finns träd utanför vartenda ett av dem.
Vackraste backen
Vackrast är backen utanför köket och matrummet. Där har mamma, sedan många år, tillbringat större delen av sin tid, sittande och pysslande med böcker, korrespondens och papper, där har hon tagit emot sina besök, alltmedan radion meddelat vad som händer i världen.
Där har jag själv suttit under hela min uppväxt och låtit blicken vandra iväg. Det är just det: utsikten har burit tankarna långt bort, den har varit vägen in i meditation och filosoferande, dagdrömmeri, vila. Utsikten genom fönstret. Den livsviktiga, men inte så medvetet noterade: den finns ju bara där.
Foto: Petter Åkerblom
Nu har mamma flyttat. Och nu ser jag utsikten. Jag blir plötsligt starkt medveten om den, nu när den inte kommer att vara hennes, eller min, längre.
Grönska i blått
I min hemstad, där mamma fortfarande bor, finns en vacker vik, hela staden ligger vid vatten. Blånande berg klädda i skog famnar staden, över huvudtaget stöter grönskan i mitt hemlandskap i blått. För några decennier sedan, vid samma tidpunkt som Ädelreformen genomfördes i Sverige, det vill säga att omsorgen om de äldre övergick i kommunal regi, byggdes ett nytt äldreboende alldeles nere vid vattnet. Jag skrev ett reportage om det. Livskvaliteten där var hög. Föreståndaren sa: Här lever människor tills de dör.
Mamma har inte flyttat dit. Hon bor i en servicelägenhet i annat område. Nu sitter hon där igen, det långa matbordet utgör i än högre grad stommen i hennes hem – ja liv. Nu har hon bara fönster i ett väderstreck. Höjer man nu blicken skådar man ut över ett av stadens allra fulaste hus, två våningar högt och i mexitegel med balkonger som löper som bruna, breda plåtband tvärs över fasaden.
Jag tror att man kan bli lycklig också av vacker arkitektur. Men knappast av denna.
Mänsklig rättighet
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster. I synnerhet när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Varför fick mamma inte flytta till det vackra äldreboendet nere vid vattnet?
Det finns inte mer. Det är omvandlat till bostadsrätter.
Titti Olsson
Koordinator Movium kommunikation
Utveckla dialogen med medborgarna
I Sverige är vi stolta över vår demokratiska tradition av att samråda med medborgarna i frågor som gäller den fysiska miljön. Men kan vi slå oss för bröstet när vi vet att metoden inte når alla?
Staden är full av budskap
I Hobart i Tasmanien har människor lämnat personliga mikrohistorier om sitt liv i staden. Under tio dagar visades 27 stora reklamtavlor med personliga reflektioner som andra medborgare kunde kommentera.
Problemet alltid någon annans
Vi har lärt oss att det alltid är någon annan som axlar ansvaret för den offentliga miljön och löser alla problem. Men det finns egentligen inga hinder för att engagera medborgare i frågor om stadsmiljöns kvaliteter, våra parker, torg och platser. Om förutsättningarna finns agerar människor inte i egen sak utan för allas bästa.
Spåren efter nya svenskar är för få
Sverige byter befolkning snabbare än någonsin. De nya svenskarna och deras historia är en del av vår egen. Varför syns inte det mer i våra städer?
Förtroendefulla relationer skapar gott stadsliv
Relationer mellan människor skapar ett förtroendefullt stadsliv och är en förutsättning för demokratin.
Våga ha roligt!
En kreativ stad måste bli medveten om sina möjligheter och våga se på sig själv med humor och självdistans - som Borås.
Varför rör sig barnen så lite i staden?
Barns intresse för lek och idrott har inte minskat, trots det rör de sig mindre med ökad ohälsa som följd. Problemet är att de inte går, springer, cyklar eller leker i staden längre. Staden bjuder helt enkelt inte in dem.
Bejaka den lekfulla människan!
Återerövra stadsrummet genom att tillåta leken! Alla människor leker, utan lek skulle vi inte utvecklas.
Förändring och utveckling självklart för en levande stad
Ungdomsupploppen i Köpenhamn är en reaktion på att etablissemanget inte vågar möta det annorlunda.
Tryggare kan ingen vara...
Blir vi tryggare av fler kameror och färre buskar i våra städer? Eller handlar känslan av otrygghet om något annat?
