Ledaren

Rätten till ett träd

Publicerad 15 mars 2010

Foto: Petter Åkerblom


I min hembygd står skogen som ett värn tätt inpå bebyggelsen. Varenda skola har en skog på gångavstånd. Min skola låg mitt inne i den skog man ser från mitt barndomshems fönster. Hemmet har fönster i tre väderstreck och det finns träd utanför vartenda ett av dem.


 


Vackraste backen


Vackrast är backen utanför köket och matrummet. Där har mamma, sedan många år, tillbringat större delen av sin tid, sittande och pysslande med böcker, korrespondens och papper, där har hon tagit emot sina besök, alltmedan radion meddelat vad som händer i världen.


 


Där har jag själv suttit under hela min uppväxt och låtit blicken vandra iväg. Det är just det: utsikten har burit tankarna långt bort, den har varit vägen in i meditation och filosoferande, dagdrömmeri, vila. Utsikten genom fönstret. Den livsviktiga, men inte så medvetet noterade: den finns ju bara där.


 



Foto: Petter Åkerblom


Nu har mamma flyttat. Och nu ser jag utsikten. Jag blir plötsligt starkt medveten om den, nu när den inte kommer att vara hennes, eller min, längre.


 


Grönska i blått


I min hemstad, där mamma fortfarande bor, finns en vacker vik, hela staden ligger vid vatten. Blånande berg klädda i skog famnar staden, över huvudtaget stöter grönskan i mitt hemlandskap i blått. För några decennier sedan, vid samma tidpunkt som Ädelreformen genomfördes i Sverige, det vill säga att omsorgen om de äldre övergick i kommunal regi, byggdes ett nytt äldreboende alldeles nere vid vattnet. Jag skrev ett reportage om det. Livskvaliteten där var hög. Föreståndaren sa: Här lever människor tills de dör.


 


Mamma har inte flyttat dit. Hon bor i en servicelägenhet i annat område. Nu sitter hon där igen, det långa matbordet utgör i än högre grad stommen i hennes hem – ja liv. Nu har hon bara fönster i ett väderstreck. Höjer man nu blicken skådar man ut över ett av stadens allra fulaste hus, två våningar högt och i mexitegel med balkonger som löper som bruna, breda plåtband tvärs över fasaden.


 


Jag tror att man kan bli lycklig också av vacker arkitektur. Men knappast av denna.


 


Mänsklig rättighet


Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster. I synnerhet när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.


 


Varför fick mamma inte flytta till det vackra äldreboendet nere vid vattnet?

Det finns inte mer. Det är omvandlat till bostadsrätter.


 


Titti Olsson


Koordinator Movium kommunikation


 


 

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.