Ledaren

Problemet alltid någon annans

Publicerad 13 april 2007
 PROBLEMET ALLTID NÅGON ANNANS
 
Malmö har genomfört en turné med temat Veckans park, där de anställda har mött ”kunderna” för ett utbyta av åsikter om parken, dess funktion och underhåll och liknande. Det är kanske inte nytt. Men bra. De flesta företag och verksamhetsgrenar i vårt land har utvecklade rutiner för att få vetskap om kundernas syn på produkter och verksamheter.
 
Foto: Helge Rubin
 
För vissa har bildandet av ”klubbar” med ”medlemmar” varit ett verksamt inslag i arbetet att anpassa verksamheten till efterfrågan och förväntningarna. Men det är fortfarande relativt ovanligt för den offentliga sektorn.
 
I England däremot har statsmakterna och kommuner aktivt verkat för att brukare av den offentliga miljön ska få möjligheter, inte bara att ge sin syn på de offentliga platsernas kvalitet i utrustning, gestaltning och förvaltning/underhåll, utan även ge förslag till förbättringar.
 
Särskilt finansiellt stöd utgår sedan flera år tillbaka till upprustning av det offentliga rummet om förslaget har utvecklats i samverkan mellan brukare och förvaltande myndigheter.
 
Man kan ju undra varför vi inte gör likadant i Sverige.
 
Engagemang värdefullt
För nog vore det väl värdefullt om människorna i högre grad engagerade sig i utemiljön i våra städer. Kanske till och med engagerade sig i skötsel och underhåll, eller åtminstone kände ansvar för den gemensamma miljön. Och inte minst deltog i diskussionen om den offentliga miljöns brister och kvaliteter.
 
Anledningen, tror jag, kan vara att vi betraktar den offentliga miljön som ”någon annans” ansvar, myndigheternas och experternas. Och dem brukar vi ju inte ifrågasätta. ”Annannismen” är som bekant motsatsen till personligt engagemang och ansvar. Någon annan – i vårt land samhället – bör ta ansvar för den gemensamma miljön.
 
Myndigheterna, å sin sida, tvekar måhända att öppna diskussionen inför risken att möta 300 olika åsikter, för hur ska man kunna göra alla till viljes?
 
Myndigheterna kanske oroar sig för att de riskerar att ge fritt spelrum för missnöje och, ännu värre, för olika gruppers högst privata och egennyttiga privata åsikter. De oroar sig för att allmänintresset för allmänt tillgängliga och för det stora flertalet anpassade torg, gator, platser och parker underkastats ett fåtals enskildas intressen.
 
Djupt förankrad syn
Bakgrunden för denna syn på människan – och den därav följande åsikten att det är myndigheternas roll att skydda samhällsintressena mot enskild egennytta – är djupt förankrad i svensk myndighetskultur och politik. Det är detta som leder till annanism.
 
Myndigheters roll är i hög grad att jämka mellan motstridiga enskilda intressen – det vill säga det stora flertalets intressen. Det är de kommunala myndigters uppgift att både identifiera människors behov av offentliga platser, och att genom den offentliga planeringen initiera, pröva, samråda med andra myndigheter och organisationer, värdera inkomna svar, besluta om anläggande eller förändring av anläggningar för offentligt nyttjande, besluta och i regel genomföra dessa anläggningar.
 
När parken, platsen eller torget står färdig är det samma myndigheters uppgift att värdera om målet med anläggningen uppnåtts, eller om man behöver göra några förändringar. Om det senare är fallet vidtar samma process igen. Och igen.
 
Flera roller samtidigt
Myndigheterna, genom folkvalda politiker och experter, är således både ombud, beställare, utförare och revisorer och svarar för såväl efterfråga som utbud och kontroll av behovstillfredsställelsen. Det utgör en utmärkt grund för annannismen.
 
Olof Pettersson, Bo Rothstein, båda professorer i statsvetenskap, har liksom jag själv och en lång rad av utländska forskare pekat på möjligheter och fördelar med andra former för medborgarinflytande än genom val vart fjärde år.
 
Anledningen är att aktuell forskning visar att föreställningen om människans egennytta och egoism inte är riktig. Denna uppfattning grundar sig visserligen på ett av public choise-skolans mest centrala postulat – så som det formulerats av Nobelpristagaren och professorn i ekonomi James Buchanan – nämligen om människans nyttomaximering. Den gäller i många fall. Men inte alltid.
 
Agerar inte egoistiskt
Den amerikanska statsvetaren Elinor Ostrom, som belönades med Johan Skytte-priset i oktober 2006, har studerat självreglerande institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma allmänna resurser. Hennes slutsats – såväl som min egen i en liten studie om effekterna av rådslag och kollektivt beslutsfattande i Svalöv – är att om förutsättningar finns så agerar människor altruistiskt, inte egoistiskt. Sådana förutsättningar är till exempel ömsesidig tillit, rätt att delta, konsensuskrav och demokratiska beslutsordningar.
 
I offentlighetens ljus agerar människor enligt ”sociala normer”, inte utifrån enskild nyttomaximering. Så enkelt är det.
 
Större spelrum
Om det är så finns det alltså egentligen ingen anledning att upprätthålla avståndet mellan myndigheter och experter å ena sidan, och allmänheten å den andra, som vi gör i Sverige. Man skulle utan risk kunna ge större spelrum åt medborgargrupper, på villkor att besluten skall tas öppet och om möjligt i konsensus.
 
Man skulle även kunna tillämpa andra delar av den moderna statsvetenskapens erfarenheter. Ett exempel är opinionsundersökningar som bygger på att människor först har tillbringat några dagar tillsammans för att komma fram till en genomtänkt åsikt, så kallad deliberative poll.
 
Det gjorde man under demokrativeckan i Sundsvall 2001. Och det gjorde man redan 1994 i Storbritannien, då det handlade om att finna åtgärder för att minska brottsligheten, i USA, där frågan rörde människors prioriteringar, i Texas i en frågeställning om sol- och vindkraftsutbygganden, i Australien om monarkin, och på Fyn i Danmark, där man ville veta medborgarnas inställning till sjukhusnedläggningar.
 
Det finns egentligen inga hinder för att engagera medborgare i frågor om stadsmiljöns kvaliteter, våra parker, torg och platser.
 
Vem tar första steget? Movium vill gärna ha kontakter med dem som tänker i liknande banor.
 
Ole Reiter
 
Ole Reiter är chef för Movium. Han har tidigare varit stadsbyggnadsdirektör i Helsingborg respektive Sundbyberg. Dessförinnan var han bland annat ämnessakkunnig i regeringskansliet samt kommittésekreterare i Stadsförnyelsekommittén.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor