Toronto i Canada är i många avseende en typisk nordamerikansk storstad. Den storskaliga bebyggelsen i en strikt rutnätsplan innebär att gatan är till för förflyttningar – ett transistionsområde.

 

Toronto är känt för att vara Jane Jacobs hemstad och ”förebild” för boken The death of the Great American Cities. Det är en bok som de flesta som sysslar med frågor om det offentliga rummet känner väl till. Det som beskrivs där betraktas av de flesta som ett skräckscenario för utvecklingen av svenska städer, som något vi befarar, eller kanske rentav i stycken redan känner igen?

 

Och det är onekligen något speciellt med Toronto. Alla affärer och restauranger i de centrala delarna ligger i kilometerlånga trånga gallerior – under marken! Det är bara ibland som de har kontakt med gatan genom ljusschakt och rulltrappor.

 

Det finns visserlige mer ”traditionella” delar av Toronto – som den grekiska stadsdelen, den kinesiska och den italienska, som mer liknar städer som vi är vana vid att se i Europa. Men en gata i en storstad utan affärer och restauranger måste ju bli tråkig, livlös, tömd på socialt liv och rentav farlig – vi är ju så vana att se gatulivet som en produkt av shoppingkulturen och handeln som en förutsättning för stadslivet. En stad som Toronto för snarare tankarna till en förort.

 

Men har gatorna i Toronto verkligen förlorat sin betydelse för stadslivet? Knappast. Nu i november var gatorna fulla av flanörer av alla slag.

 

Hemligheten med Toronto ligger i behandlingen av rummet. Man frestas att säga ”det offentliga”, men i Nordamerika ar stadsrummet i hög grad privat, även om det kan vara tillgängligt för det offentliga livet.

 

Mängden av små platser genom indragning av entréer eller byggnadsdelar i Torontos höghusarkitektur skapar en stad full av mellanrum. Inte rum för sociala aktiviteter måhända, inte definierade ur nyttosynpunkt för en viss funktion som i vårt land, men av stor betydelse för upplevelsen i staden. En besökare slås av synen på dessa rum – mellanrum – som en viktig del av arkitekturen i staden.

 

 

 

Rummen är gestaltade, alltså inte med en specifik användning i sikte, utan för sina upplevelsemässiga kvaliteter. Och då handlar det inte primärt om upplevelsen av ”natur” eller ens växter, utan av gestaltade rum och konst. Man undrar om exploatörer i Toronto är ålagd – ungefär som staten var förr i Sverige – att avsätta viss del av kostnaderna för ett projekt till konstnärlig utsmyckning i samband med uppförande av en byggnad. En slutsats är, åtminstone i ett svenskt perspektiv, att det gynnar mångfalden, jämfört med den offentliga konsten i svenska städer.

 

Avsaknaden av ”nyttoperspektiv” innebär även att begreppet ”park” för en annan betydelse än den av vegetation präglade svenska motsvarigheten. Mellanrum som en arkitektonisk/stadsplanemässig princip har i Toronto stor betydelse för upplevelsen av staden och för dess egenskaper ur rekreationssynpunkt. Kanske värt att reflektera över i Sverige där kvartersstaden som dogm firar triumfer som förhärskande planprincip, på bekostnad av en hel del grönytor och icke (ur nyttosynpunkt) definierade stadsrum.

 

 

 

Som exempel på medvetenheten om betydelsen av stadens mellanrum finns här och var skyltar som upplyser flanören om möjligheterna till nya upplevelser genom att följa tracéer från stadsrum till stadsrum mellan stadens mellanrum och traditionella stadsrum, parker och platser, inte sällan med upplysningar om avsikterna bakom konst och gestaltning av dessa rum.

 

 

 

 

Toronto har förmodligen inte lika många parker eller en definierad ”grönstruktur” som många svenska kommuner och städer. Men Toronto visar på möjligheterna att skapa uterum i en stad med en påtaglig mångfald i uttryck och behandling som inspirerar besökare och invånare att vistas och röra sig i och uppleva sin stad. Det är väl det primära syftet med våra offentliga rum. Eller?

 

Ole Reiter