Lek föder gott ledarskap
Lek och rörelse är ett hos barn. Foto: Anna Lenninger
Asbjörn Flemmen, Högskolan i Volda, uppmanar oss att reflektera en stund över den lekutrustning vi ger barnen: rutschkanor, gungor, vippleksaker, sarger kring sandlådan, gungbräden – allt ska barnen sitta på.
Det stämmer inte med deras natur, hävdar Asbjörn Flemmen med emfas. Han har efter trettio års studerande av barns idrottande, lek och rörelse utvecklat leklandskap utrustade med lianer och bildäck – Tarzandjungler – som utmanar barns lust att möta fysiska utmaningar och utveckla sina kroppar och därmed stärka sin självkänsla. De finns på flera skolor i Norge, bland annat i Volda där han är verksam, och även på ett par skolor i Sverige.
Skillnad på lek och lek
Asbjörn Flemmen betonar skillnaden mellan barns fria lek och den organiserade leken. Barn krånglar i en vuxnes ögon till det för sig när de leker fritt, säger han. De dividerar om vilka regler som ska gälla innan de sätter igång och leker. Vuxna uppfattar lätt denna oenighet som onödigt tjafs och båk och lägger sig nog mer än gärna i, rädda som vi är för konflikter.
Men vi gör fel! Detta krånglande, innan leken kan ta sin början och flyta på, är en ytterst kreativ sysselsättning som träna barnen i att positionera sig och att finna förmågan att kompromissa. I idrotten, till exempel, tävlar man med jämbördiga och premieras utifrån givna regler. Barnens lek gynnas av att alla inte är på samma nivå, och reglerna är aldrig till för att premiera någon. Det låter för mig som en sann träning i empati.
Kan inte lekkoden
Alla barn kan dock inte leka. Manne af Klintberg från IPA, Barns rätt till lek, berättar om studier som visar att gemensamt för många kriminella personer är att de saknar minnen av lek från sin egen barndom. Det betyder inte att oförmågan att leka leder till kriminalitet, men det är utan tvivel en väckarklocka. IPA vill utifrån den forskning som finns på området ta fram ett material som kan hjälpa personal vid BVC att uppmärksamma barn som har svårt med lekkoden. IPA vill också ta fram hjälpmedel.
Vad händer med barn som inte möter vuxna som ser dem? Det är sannolikt däri nyckeln till bristen på lekförmåga ligger; barnen har ingen att spegla sig i, att ta efter, att leka tittut med, denna livets allra första lek och träning i samspel.
Rädsla för kaos
Lekplatser har en gång i tiden delvis kommit till för att hålla koll på barnen. Vuxna skräms lätt av barns kaotiska ordning. Idag är det inte ens självklart att barn har en bra lekplats där de kan vistas på egen hand, eller ens vettig skolgård – ibland har de ingen fysisk yta alls av vistas på.
Hur hanterar vi våra yngsta stadsmedborgare? Hur påverkar denna oförståelse för barns rättigheter morgondagens goda ledare, morgondagens kompetenta medborgare, dem vi alla är beroende av?
Titti Olsson
Utveckla dialogen med medborgarna
I Sverige är vi stolta över vår demokratiska tradition av att samråda med medborgarna i frågor som gäller den fysiska miljön. Men kan vi slå oss för bröstet när vi vet att metoden inte når alla?
Staden är full av budskap
I Hobart i Tasmanien har människor lämnat personliga mikrohistorier om sitt liv i staden. Under tio dagar visades 27 stora reklamtavlor med personliga reflektioner som andra medborgare kunde kommentera.
Problemet alltid någon annans
Vi har lärt oss att det alltid är någon annan som axlar ansvaret för den offentliga miljön och löser alla problem. Men det finns egentligen inga hinder för att engagera medborgare i frågor om stadsmiljöns kvaliteter, våra parker, torg och platser. Om förutsättningarna finns agerar människor inte i egen sak utan för allas bästa.
Spåren efter nya svenskar är för få
Sverige byter befolkning snabbare än någonsin. De nya svenskarna och deras historia är en del av vår egen. Varför syns inte det mer i våra städer?
Förtroendefulla relationer skapar gott stadsliv
Relationer mellan människor skapar ett förtroendefullt stadsliv och är en förutsättning för demokratin.
Våga ha roligt!
En kreativ stad måste bli medveten om sina möjligheter och våga se på sig själv med humor och självdistans - som Borås.
Varför rör sig barnen så lite i staden?
Barns intresse för lek och idrott har inte minskat, trots det rör de sig mindre med ökad ohälsa som följd. Problemet är att de inte går, springer, cyklar eller leker i staden längre. Staden bjuder helt enkelt inte in dem.
Bejaka den lekfulla människan!
Återerövra stadsrummet genom att tillåta leken! Alla människor leker, utan lek skulle vi inte utvecklas.
Förändring och utveckling självklart för en levande stad
Ungdomsupploppen i Köpenhamn är en reaktion på att etablissemanget inte vågar möta det annorlunda.
Tryggare kan ingen vara...
Blir vi tryggare av fler kameror och färre buskar i våra städer? Eller handlar känslan av otrygghet om något annat?
Lägg till ny kommentar