Ledaren

Landsbygden – en del av det offentliga rummet

Publicerad 30 november 2006
Landsbygden –  en del av det offentliga rummet
 
Stad och land. Länge har vi betraktat dem som varandras motsatser. Och vi har sett landsbygden som ett från staden art- och avskilt område. Men är det verkligen så fortfarande?
 
 
På landsbygden, tänker vi, produceras det ”föda” och ”fiber”, och landskapet utgör ett produktionslandskap av intresse främst för dem som använder det som produktionsmedel. Landsbygdens landskap har också varit relativt oförändrat under överblickbar tid. De flesta tycker nog att det inte funnits någon anledning att fundera över landskapet som ett offentligt rum och av betydelse för andra än landsbygdens befolkning.
 
Men verkligheten tycks ha förändrats.
 
Den ökade rörligheten genom snabba persontransporter – det vill säga bilar – leder till en utveckling av två slag. Den ena är att ett antal olika funktioner koncentreras till ett begränsat antal utbudspunkter. Därigenom ökar effekten av skala och täthet och således maximeras effekterna av vissa anläggningar till fromma för regionens konsumenter, oberoende av om det gäller konst eller kommers. Det mest kända fenomenet utgörs förstås av stormarknaderna.
 
Fortfarande tillgängligt
Den andra utvecklingen är att vissa funktioner som inte kräver samma närhet och täthet i befolkningsunderlag, eller som bättre tillgodoses på annan plats, flyttar allt längre bort. Ett exempel kan vara ett Spa på Österlen, långt från de större tätorterna men fortfarande tillgängliga för dem som söker sig till dess exklusiva utbud.
 
Följden är att de tidigare småsamhällena, förorterna och pendlingssamhällena alltmer frigör sig från de tidigare ensidiga sambanden med respektive ”centralort”. Det var ju där arbetsplatserna och serviceutbudet fanns förr. Nu uppstår en funktionell växelverkan med olika städer, orter och platser inom allt större pendlingsavstånd. Det innebär också att allt fler funktioner, nödvändiga för den urbana livsstilen, förläggs till olika delar av detta stadslandskap, som till exempel köpcentra, golfbanor, ridanläggningar och rekreationsområden.
 
 Den ökade rörligheten (reella och virtuella) har rumsliga konsekvenser. Genom den geografiska utvidgningen och specialiseringen attraherar vissa platser besökande från hela regionen. Omvänt har avlägsna platser blivit en del av allt fler Öresundsbors aktivitetsfält och arbetsmarknad, särskilt de orter och platser vid trafikstråken som lyckats utveckla och marknadsföra sina specialiteter.
 
Regionala stadslandskap
Följden är att regioner i Sverige med tätorter och mellanliggande landsbygd omvandlas till ”regionala stadslandskap”. Det sker inte som förr i koncentriska mönster, där olika platsers betydelse var beroende av antalet invånare och avståndet till regionens kärna. Istället växer det fram allt fler och specialiserade noder, miljöer och stråk med allt svagare samband med sitt lokala omland.
 
För att beskriva denna nya verklighet är det tveksamt om de invanda beteckningarna för monocentriska och hierarkiskt organiserade storstäder, metropol eller även metropolis kan tillämpas. Vissa använder beteckningen METAPOLIS, som i den spanskproducerade encyklopediska antologin The Metapolis Dictionary of Advanced Architecture Actar 2004, som en mera adekvat beteckning för den nya formen av stadsutveckling, som till sin utsträckning är beroende av rörlighet men hypotetiskt sett gränslös.
 
Urbant landskap
Denna utveckling är tydlig i Öresundsregionen. Regionen håller på att utvecklas till en ny typ av urbant landskap bestående av ett svällande (distended), diskontinuerligt, heterogent urbant landskap, som innehåller både stads- och landsbygd, småort och metropol.
 
Det kan beskrivas som ett stads- förorts- och bylandskap med noder, centra och kärnor som står i ett inbördes förhållande till varandra, dock utan tydliga hierarkier och enkla samband som till exempel centrum-periferi, stad-land, offentligt-privat. Utan den traditionella stadens terminologi och dikotomi består det urbana stadslandskapets rumsliga struktur av en mängd olika miljöer i såväl knutpunkter som mellanzonerna. Mellanzonerna utgörs av landsbygdens landskap.
 
Den tätortsnära landsbygden i detta stadslandskap är på väg att bli en del av ett urbant konsumtionslandskap med golfbanor, ridanläggningar, vandringsleder, fritidsbebyggelse och en nischad bostadsmarknad med inriktning på hästhållning, jakt och fiske. Den utvecklas också numera som ett produktionslandskap med inriktning på den urbana ekonomin.
 
Spontan utveckling
Den ökade rörligheten medför att landsbygdens produktion allt mer inriktas på sådant som turism, fritids- och rekreationstjänster, service- och entreprenadverksamhet och energiproduktion. Det är en i många avseenden önskvärd utveckling men en utveckling som än så länge sker spontant utan närmare överväganden från kommunernas sida, till exempel när det handlar om effekterna för detta landskap, sett ur den urbana befolkningens synvinkel.
 
Landskap, som tidigare uppstått som en biprodukt av produktionen av ”föda och fiber”, är numera en del av den urbana befolkningens vardag. Som sådant har det betydelse inte bara som ett fritidslandskap att utnyttja inom ramen för immateriella rättigheter, allemansrätten. Det är också ett ”upplevelselandskap” och ett ”symbollandskap” som utgör en viktig del i den nya stadsbygden.
 
Det är det moderna stadslandskapets nya offentliga rum. Och det står nu inför en snabb förändring. Landsbygdens kollektiva nyttigheter, de värden som vi kan konsumera utan att de förbrukas, det vill säga landskapets biologiska, kulturella sociala och upplevelsemässiga värden, är inte längre självklara. Dessa värden behöver bli föremål för andra diskussioner än de som faller inom den traditionella kommunala planeringen, helt enkelt för att de funktionella sambanden inom det växande stadslandskapet inte följer administrativa gränser.
 
Uppmanar till diskussion
Problemet är att vi inte vet vilken landsbygd – och därmed vilket landskap – vi får. Vi vet kanske inte heller vilket landskap vi skulle vilja ha!
 
Hur det nu än är med den saken kan vi i alla fall konstatera att utveckling ger en ny dimension åt diskussionerna om det offentliga rummet. Landskapet i den tätortsnära landsbygden är ett viktigt offentligt rum och en viktig del i den urbana befolkningens utemiljö.
 
Movium kommer att återkomma till denna problematik i framtiden.
 
 
Ole Reiter
 
Ole Reiter är chef för Movium. Han har tidigare varit stadsbyggnadsdirektör i Helsingborg respektive Sundbyberg. Dessförinnan var han bland annat ämnessakkunnig i regeringskansliet samt kommittésekreterare i Stadsförnyelsekommittén
 

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.