Framtidskikaren, Folkets Park, Malmö. Foto: Jenny Leyman

När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn. Nu ska världens ledare fatta beslut om att fördela utsläppsrättigheter. Att det är svårt att förhandla om står redan klart.

 

Det troliga är att skuldbeläggandet – frågan om vem som släpper ut mest – fortsätter. Det är mycket olyckligt för klimatet.

 

Om man trots allt väljer en positiv inställning så skulle vi – förhoppningsvis tack vare Köpenhamnsmötet – kunna gå från ett skuldbeläggande kring utsläppen.  Vi skulle istället kunna bli mer ansvarstagande och försöka lösa frågan om hur vi på allvar kan minska, och kanske till och med stoppa, utsläppen.

 

Men det gäller att vi får en debatt kring vad hållbarhet är och hur vi ska förstå det. Kan det mätas, och i så fall utifrån vilka kriterier?

 

Balans på gränsen

Enligt WWF finns det en gräns för hur mycket jorden tål. Det gäller att hålla balansen vid gränsen. Problemet är nu bara att vi idag redan konsumerar långt över gränsen. Vi skulle redan nu behöva flera jordklot att leva på, något som verkar lite svårt att åstadkomma.

Vi måste alltså planera för ett hållbarare sätt att leva och konsumera.

 

Men utifrån WWF:s synsätt innebär det bara att reducera utsläppen så att balansen upprätthålls. Det vill säga: att planera hållbart är att hålla ner utsläppen men inte att försöka få bort dem helt.

 

Håller det? Eller finns det andra sätt att tolka begreppet?

 

Målet är nollvision

Ta människan som metafor för jorden. Om en människa får i sig gifter är det knappast bra för henne, även om hon klarar av en viss mängd gifter utan att dö direkt. På samma sätt skulle man kunna betrakta jorden. Det betyder att varje form av gift vi släpper ut i atmosfären är skadligt, även om vissa gifter kan vara värre än andra.

Om man ser på skadeverkningarna av utsläpp på det sättet blir beslutet som nyligen kom från USA:s miljöskyddsenhet EPA oerhört viktigt: EPA klassade växthusgaser som hälsofarliga.

 

Hälsovårdsmyndigheten beslutade att utsläpp, oavsett hur små de är, är negativt för klimatet och människan.

 

Här kan man alltså tala om ett annat sätt att tänka. Här är utgångspunkten att vi inte ska ha några utsläpp av växthusgaser alls. Att vi ska uppmuntra varje försök till att leva hållbart ur ett ekologiskt perspektiv. Hållbarhet kan här definieras på samma sätt som nollvisionen i trafiken, det vill säga att man ska sträva efter att inte släppa ut någonting alls.

Utmanande framtid

Betraktar man ”en attraktiv och hållbar stad” utifrån detta perspektiv krävs en planering där man undviker utsläpp i möjligaste mån. Det skulle i så fall innebära att alla utsläpp som finns i en stad är skadliga. Nollvision är det som gäller.

 

Vad det i sin tur skulle innebära för ett urbant liv och en strategisk stadsplanering är en utmanande fråga.

 

 

Måns Norlin