Det är en helt vanlig måndag morgon i den centralt belägna Himmelens tempel-parken, en av de största parkerna i Beijing. Det duggar lätt men parken är full av folk och därmed också full av aktivitet. Efter bara en kort vandring i parken kan man räkna till minst femton olika fysiska övningar, från klassisk tai chi och qigong till pardans och olika bollspel. På en vägg visas samtidigt en parad från Den förbjudna staden på en jättelik tv-skärm. Och fram mellan träden strömmar plötsligt kraftfull körsång.

Foto: Titti Olsson

Ordet park är laddat med en stark social dimension. Parker är per definition ofta de största offentliga rummen i staden, som allmänningar ägda av alla och ingen.  I Beijing, där det bor 14 miljoner människor och där antalet bilar ökar med mellan 1 800 och 2 000 per dag, kan man förstå att parken är ett attraktivt rum att vistas i.

Dans i dunklet

Det verkar självklart att ta parkerna i besittning morgon som kväll. En afton i Shanghai, när mörkret sedan länge redan fallit, hörs musik ur dunklet intill trottoaren som går längs en stor, centralt belägen park. Där pågår en dansaktivitet för kvinnor. De dansar i par till musik därinne bland träden.

Klimatet en oktoberkväll är behagligt här, javisst, det gör verkligen sitt till, men det handlar säkert också om någonting mer. Säkert om utrymme. Men också om en tradition att göra någonting för sig själv men tillsammans med andra och, inte minst, en vana att röra sin kropp. Den gamle mannen som sopar trottoaren utanför Himmelens Tempel-parkens entré gör en paus och låter kroppen flyta med i en enkel meditativ rörelse, där han förskjuter tyngdpunkten från ena sidan till den andra.

Svensk ödslighet

Man får sig en tankeställare. Våra svenska parker ter sig plötsligt så stora och ödsliga. Visst pågår aktiviteter. Men sommaren är kort. Sedan står många parker oförskämt öde.

En park blir ju ingen riktigt park i ordets rätta bemärkelse om det inte finns människor där. Parken är inte ett tittskåp, någonting vackert som vi betraktar på avstånd. Det är lika ofullständigt som en lekplats utan lekande barn. Den blir till först i det ögonblick någon tar den i besittning, både den som är utövare och den som betraktar det som sker.

Det blir, skamligt nog, med ens förståeligt varför företrädarna för parkerna för en så hopplöst hård kamp i våra städer just nu, när täthet är idealet. Det handlar om att förtäta mängden människor genom att bygga tätt, eftersom människor som vill bo inne i staden också vill ha nära till det som de behöver i sitt vardagsliv.

Om stadsplanerarna talar om förtätning i bemärkelsen tätt med folk på en viss yta, och parkföreträdarna fortsätter att tala om parker som gröna ytor, ja då är kampen om parkerna lätt förlorad.

Parker är tomma och hus är täta i bemärkelsen fulla av folk och aktiviteter.

Innehållet viktigast

Grönytor. Parkernas företrädare gör nog rätt i att låta bli att tala om det i sin argumentation. Det är hög tid att tala om parkernas innehåll. Kanske måste också parkföreträdarna börja tala om täthet som ideal, nämligen täthet av aktiviteter, täthet av folk, berätta vad parkerna ska vara för någonting, se att parken behöver attraktioner av olika slag, året om, inte minst när utmaningen är som störst under höst och vinter.

Det räcker inte att bara tala om parken som stadens lungor längre, det förslår inte heller att enbart tala om klimat och biologisk mångfald i samband med parker. Parkerna är mänskliga rum, de största vi äger och om vi vill ha dem kvar är det en skyldighet att göra dem attraktiva och visa att människor också behöver och önskar dem, året om, och vid olika tider på dygnet.

Titti Olsson

Journalist och kommunikationsansvarig på Movium

se fler bilder från parken i artikeln Måndag morgon i parken här på hemsidan

Videofilm »