Är du för eller emot klimatet?
Den 12 december 2009: Global Day of Action for Climate, en massdemonstration och march från
Köpenhamns centrum till Bella Center. Foto:Greenpeace/Lauri Myllyvirta
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Vi måste. Klimatet tål inte något misslyckande. Förr eller senare måste världen gå över till ett hållbart sätt att leva. Den som då har ledningen när gäller tekniska lösningar och kunskap kommer att vinna mycket. Vi ser redan idag tecken på att greentech-företag har klarat sig bättre i finanskrisen än de traditionella marknaderna.
Vill gå före
Nu vill många se alternativ till internationella avtal. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand argumenterade nyligen på
Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger talar om den enskilda människan och organisationen. Han talar också om att enskilda städer kan ta ansvar och hitta alternativa lösningar.
Positiv vinkel
Det dessa röster har gemensamt är att de talar om icke-bindande sammanslutningar. Där man istället för att försöka enas om lagar försöker jobba utifrån den positiva vinkeln. Förslagen går ut på att det behövs initiativ på alla nivåer för att göra människan klimatsmartare, inte bara på internationell nivå.
Det betyder att ansvaret skrivs över till privatpersonen, till kommunen och till staden. Det är upp till dessa att ta ansvar och bli klimatsmarta.
Test av demokratin
Det gör att klimatfrågan har gått över från att vara en överstatlig fråga till en demokratifråga. Det är upp till varje individ att välja om den personen vill vara en klimatsmart person eller inte. Utifrån det kommer individerna att påverka kommuner och städer.
Antingen blir resultatet ett klimatsmartare samhälle. Eller också kommer vi att se kraftigare klimatförändringar.
Här ställs demokratin kanske på sitt största prov någonsin.
Klarar demokratin att ta hänsyn till de stora processer som klimatproblematiken innebär? Klarar demokratin att stoppa den kanske största katastrof som mänskligheten har ställts inför?
Läs Maria Wetterstrands inlägg i DN
Utveckla dialogen med medborgarna
I Sverige är vi stolta över vår demokratiska tradition av att samråda med medborgarna i frågor som gäller den fysiska miljön. Men kan vi slå oss för bröstet när vi vet att metoden inte når alla?
Staden är full av budskap
I Hobart i Tasmanien har människor lämnat personliga mikrohistorier om sitt liv i staden. Under tio dagar visades 27 stora reklamtavlor med personliga reflektioner som andra medborgare kunde kommentera.
Problemet alltid någon annans
Vi har lärt oss att det alltid är någon annan som axlar ansvaret för den offentliga miljön och löser alla problem. Men det finns egentligen inga hinder för att engagera medborgare i frågor om stadsmiljöns kvaliteter, våra parker, torg och platser. Om förutsättningarna finns agerar människor inte i egen sak utan för allas bästa.
Spåren efter nya svenskar är för få
Sverige byter befolkning snabbare än någonsin. De nya svenskarna och deras historia är en del av vår egen. Varför syns inte det mer i våra städer?
Förtroendefulla relationer skapar gott stadsliv
Relationer mellan människor skapar ett förtroendefullt stadsliv och är en förutsättning för demokratin.
Våga ha roligt!
En kreativ stad måste bli medveten om sina möjligheter och våga se på sig själv med humor och självdistans - som Borås.
Varför rör sig barnen så lite i staden?
Barns intresse för lek och idrott har inte minskat, trots det rör de sig mindre med ökad ohälsa som följd. Problemet är att de inte går, springer, cyklar eller leker i staden längre. Staden bjuder helt enkelt inte in dem.
Bejaka den lekfulla människan!
Återerövra stadsrummet genom att tillåta leken! Alla människor leker, utan lek skulle vi inte utvecklas.
Förändring och utveckling självklart för en levande stad
Ungdomsupploppen i Köpenhamn är en reaktion på att etablissemanget inte vågar möta det annorlunda.
Tryggare kan ingen vara...
Blir vi tryggare av fler kameror och färre buskar i våra städer? Eller handlar känslan av otrygghet om något annat?
