Allmänningen är allas plats
ALLMÄNNINGEN ÄR ALLAS PLATS
Staden och särskilt dess offentliga rum, platser, torg och parker, är ”mötesplatser” – en sanning som upprepas i alla sammanhang, nästan som ett mantra för stadsbyggandet.
Frågan är om planerarna kan slå sig till ro med detta och om staden i alla lägen FUNGERAR som mötesplats för alla och för alla slags möten. Genomgående för många av dem som använder sig av metaforen mötesplats eller, som det ibland uttrycks, stadens vardagsrum är föreställningen om att platsen befrämjar gemenskap och trivsel.
Uppfattningarna bygger på föreställningen om mötet som ett igenkännande av likar och samtalet på denna plats som en ömsesidig bekräftelse. Det speglar samhället som homogent och demokratin som liktydig med konsensus, menar arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson i sin avhandling Att göra skillnad. Det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar, 2006.
Traditionella värden
Att beskriva det offentliga rummet som en mötesplats eller ett vardagsrum innebär en betoning av den traditionella stadens värden och en betoning av begrepp som trygghet, menar Catharina Gabrielsson.
Trygghetsbegreppet omfattar begränsning, oföränderlighet, överblickbarhet och kontroll. Som i hemmet, det vill säga i den privata sfären. Synsättet innebär att man godtar en ”privatisering” som innebär en exkludering av allt främmande, ett rum där olikheterna försvinner och där konflikterna tonas ned.
Föreställningen om stadens offentliga rum som vardagsrum och mötesplatser innebär en undanträngning av dem som inte ingår i det vi menar med vi. Det offentliga rummet privatiseras, säger man. Kvar blir en offentlighet som utformar bänkar så att hemlösa inte kan ligga på dem och trappor så att inte skejtarna kan köra i dem. Det är offentliga rum som på samma gång både erkänner och förnekar den som inte platsar i vårt vardagsrum, eller som vi inte önskar inkludera i våra möten.
Total enighet
Alla är vi ju överens, som Stadsmiljörådet uttrycker det i en av sina publikationer (Tyckomstaden, 2004). Därigenom befäster Stadsmiljörådet i likhet med många andra planerare stadens offentliga rum som ett apolitiskt rum.
Inför ett allt mer heterogent och ojämlikt samhälle, präglat av segregering och vad forskare kallar en ”rasifiering”, framstår detta perspektiv i bästa fall som aningslöst, skriver Catharina Gabrielsson.
Hon menar, med all rätt, att vi måste diskutera det offentliga rummet utifrån dess villkor – politiskt, socialt och ekonomiskt. Det offentliga rummet utgör en rumslig förmedling av vårt samhälle, inte såsom vi önskar det vore, utan som det är. Vad vi än gör för att framställa upplevelser, trivsel och säkerhet i gestaltningen av stadens offentliga rum är dessa åtgärder samtidigt är ett budskap om ägandeskap och revir.
Det är skälet till varför en rad forskare, som Catharina Gabrielsson citerar i sin avhandling, förespråkar offentliga rum som inte är arkitektoniskt utformade platser, eller som de kallas normativa offentliga rum, som producerar den existerande ideologin.
Man framhåller dynamiska rum som ger möjlighet för det tillfälliga, det spontana och det oplanerade, offentliga rum ”stadda i kontinuerlig produktion”.
Man talar om behovet av en ny idé om det gemensamma i staden.
Allmänningen kollektivt ägd
Diskursen inom vetenskapssamhället har anknytning till begreppet allmänning som vi känner den från den svenska byn. Inte ett rum för det offentliga livet i den hittillsvarande urbanteorin, som skiljer mellan offentligt/privat. Allmänningen, med sitt ursprung i germansk sedvänjerätt och de gamla landskapslagarna representerar en stor skillnad från den romerska lagens syn på offentligt/privat.
Allmänningen är ett uttryck för en annan samhällsordning än den romerska, introducerad i Sverige på 1600-talet. Det var en del i ett uråldrigt system av markägande som fanns i Sverige ända frampå 1800-talet och som fortfarande har en stark förankring i den svenska allemansrätten.
Den historiska betydelsen av allmänningen är att den utpekar det offentliga rummet som ett kollektivt fenomen. Allmänningen ägs av alla och därför av ingen, medan det offentliga rummet inte alls är kopplat till något ägande. Det specifika med allmänningen är alltså att den är någonting annat än antingen offentligt eller privat.
Allmänningen är den plats som alla äger. Foto: Helge Rubin
Men allmänningen upphörde som begrepp i samband med industrialiseringens stadsutveckling. Tillgången till fritt brukade, allmänt ägda och anlagda stadsrum är följaktligen begränsad i den svenska staden.
Ingen har svaren
Ett samhälle där alla är överens, där allting sker till det allmännas bästa är inte ett demokratiskt samhälle, menar den franska filosofen Claude Lefort – det är en diktatur. Ifrågasättandet är en del av det demokratiska samhället. Ingen kan göra anspråk på att ha svaren, framställning av teorier och ideologier är en pågående och aldrig upphörande process. Den behöver ta plats i det offentliga rummet.
Att motarbeta denna process av ständig dynamik av konfrontation mellan skillnader och olikheter och istället sträva efter att skapa det goda samhället, utan konflikter och spänningar, är alltså detsamma som att önska sig det totalitära samhället, enligt Catharina Gabrielssons citat av Lefort.
Stadens offentliga rum är både en scen, en mötesplats och en stridsplats – samtidigt, om så skulle behövas. Det är en förutsättning för demokratin.
Det är kanske därför staden skulle behöva allmänningen!
Ole Reiter
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Vad är egentligen GRÖNT?
Vad betyder egentligen grönt? Pengar - som amerikanska dollar? Eller en sektor som sysslar med parkverksamhet? Miljövänligt framställd el? Har begreppet börjat bli slitet? Eller står det fortfarande för tillväxt och sundhet?
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.
Stadsparken - ett open space
Open space, eller space left over, myntades som uttryck planeringssammanhang i 1970-talets England. Open space är en plats som blivit över, som man inte vet vad man ska göra med och där därför vad som helst kan hända.
Open space är också en metod för brukarmedverkan. När Lunds kommun nyligen använde den för att få veta vad invånarna önskar av sin stadspark i framtiden stod aktiivteterna i fokus.
Våga prata med barnen!
Barn har rätt att göra sin röst hörd i samhällsplaneringen. Det vet vi. Vi vet också att det bara behövs en genuin lust att lyssna på barnen för att ta del av deras åsikter. Ändå är det så svårt. Varför?
Medborgarinflytande och grön stadsplanering
Staden ser inte bara skitig ut på grund av skräp på gatan. Om man, istället för att lägga pengarna på att försöka uppfostra invånarna till att slänga skräp i papperskorgar, förskönar staden med grönområden och andra utsmyckningar så fastnar inte skräpet lika lätt i blickfånget.
Lägg till ny kommentar