ALLMÄNNINGEN ÄR ALLAS PLATS

Staden och särskilt dess offentliga rum, platser, torg och parker, är ”mötesplatser” – en sanning som upprepas i alla sammanhang, nästan som ett mantra för stadsbyggandet.

 

Frågan är om planerarna kan slå sig till ro med detta och om staden i alla lägen FUNGERAR som mötesplats för alla och för alla slags möten. Genomgående för många av dem som använder sig av metaforen mötesplats eller, som det ibland uttrycks, stadens vardagsrum är föreställningen om att platsen befrämjar gemenskap och trivsel.

 

Uppfattningarna bygger på föreställningen om mötet som ett igenkännande av likar och samtalet på denna plats som en ömsesidig bekräftelse. Det speglar samhället som homogent och demokratin som liktydig med konsensus, menar arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson i sin avhandling Att göra skillnad. Det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar, 2006.

 

Traditionella värden

Att beskriva det offentliga rummet som en mötesplats eller ett vardagsrum innebär en betoning av den traditionella stadens värden och en betoning av begrepp som trygghet, menar Catharina Gabrielsson.

 

Trygghetsbegreppet omfattar begränsning, oföränderlighet, överblickbarhet och kontroll. Som i hemmet, det vill säga i den privata sfären. Synsättet innebär att man godtar en ”privatisering” som innebär en exkludering av allt främmande, ett rum där olikheterna försvinner och där konflikterna tonas ned.

 

Föreställningen om stadens offentliga rum som vardagsrum och mötesplatser innebär en undanträngning av dem som inte ingår i det vi menar med vi. Det offentliga rummet privatiseras, säger man. Kvar blir en offentlighet som utformar bänkar så att hemlösa inte kan ligga på dem och trappor så att inte skejtarna kan köra i dem. Det är offentliga rum som på samma gång både erkänner och förnekar den som inte platsar i vårt vardagsrum, eller som vi inte önskar inkludera i våra möten.

 

Total enighet

Alla är vi ju överens, som Stadsmiljörådet uttrycker det i en av sina publikationer (Tyckomstaden, 2004). Därigenom befäster Stadsmiljörådet i likhet med många andra planerare stadens offentliga rum som ett apolitiskt rum.

Inför ett allt mer heterogent och ojämlikt samhälle, präglat av segregering och vad forskare kallar en ”rasifiering”, framstår detta perspektiv i bästa fall som aningslöst, skriver Catharina Gabrielsson.

 

Hon menar, med all rätt, att vi måste diskutera det offentliga rummet utifrån dess villkor – politiskt, socialt och ekonomiskt. Det offentliga rummet utgör en rumslig förmedling av vårt samhälle, inte såsom vi önskar det vore, utan som det är. Vad vi än gör för att framställa upplevelser, trivsel och säkerhet i gestaltningen av stadens offentliga rum är dessa åtgärder samtidigt är ett budskap om ägandeskap och revir.

 

Det är skälet till varför en rad forskare, som Catharina Gabrielsson citerar i sin avhandling, förespråkar offentliga rum som inte är arkitektoniskt utformade platser, eller som de kallas normativa offentliga rum, som producerar den existerande ideologin.

 

Man framhåller dynamiska rum som ger möjlighet för det tillfälliga, det spontana och det oplanerade, offentliga rum ”stadda i kontinuerlig produktion”.

 

Man talar om behovet av en ny idé om det gemensamma i staden.

 

Allmänningen kollektivt ägd

Diskursen inom vetenskapssamhället har anknytning till begreppet allmänning som vi känner den från den svenska byn. Inte ett rum för det offentliga livet i den hittillsvarande urbanteorin, som skiljer mellan offentligt/privat. Allmänningen, med sitt ursprung i germansk sedvänjerätt och de gamla landskapslagarna representerar en stor skillnad från den romerska lagens syn på offentligt/privat.

 

Allmänningen är ett uttryck för en annan samhällsordning än den romerska, introducerad i Sverige på 1600-talet. Det var en del i ett uråldrigt system av markägande som fanns i Sverige ända frampå 1800-talet och som fortfarande har en stark förankring i den svenska allemansrätten.

 

Den historiska betydelsen av allmänningen är att den utpekar det offentliga rummet som ett kollektivt fenomen. Allmänningen ägs av alla och därför av ingen, medan det offentliga rummet inte alls är kopplat till något ägande. Det specifika med allmänningen är alltså att den är någonting annat än antingen offentligt eller privat.

Allmänningen är den plats som alla äger. Foto: Helge Rubin

 

Men allmänningen upphörde som begrepp i samband med industrialiseringens stadsutveckling. Tillgången till fritt brukade, allmänt ägda och anlagda stadsrum är följaktligen begränsad i den svenska staden.

 

Ingen har svaren

Ett samhälle där alla är överens, där allting sker till det allmännas bästa är inte ett demokratiskt samhälle, menar den franska filosofen Claude Lefort – det är en diktatur.  Ifrågasättandet är en del av det demokratiska samhället. Ingen kan göra anspråk på att ha svaren, framställning av teorier och ideologier är en pågående och aldrig upphörande process. Den behöver ta plats i det offentliga rummet.

 

Att motarbeta denna process av ständig dynamik av konfrontation mellan skillnader och olikheter och istället sträva efter att skapa det goda samhället, utan konflikter och spänningar, är alltså detsamma som att önska sig det totalitära samhället, enligt Catharina Gabrielssons citat av Lefort.

 

Stadens offentliga rum är både en scen, en mötesplats och en stridsplats – samtidigt, om så skulle behövas. Det är en förutsättning för demokratin.

 

Det är kanske därför staden skulle behöva allmänningen!

 

Ole Reiter