Tankesmedjan Movium och forskningsplattformen Urban Futures vid SLU ordnade en studieresa till Bordeaux för ett par veckor sedan. Under några dagar tittade vi på nya och ombyggda parker, torg och stadsdelar, träffade representanter från offentliga myndigheter, privata arkitektkontor och fristående hållbarhetsentreprenörer. Många viktiga perspektiv och erfarenheter förmedlades kring hur en tidigare modernistiskt präglad och bilcentrerad region har transformerats till en integrerad och attraktiv livsmiljö.

Tre projekt har gjort ett särskilt stort intryck på mig. Det första projektet är Mirroir d’Eau, den förtrollande vattenspegeln som anlagts längs med den västra banken av floden La Garonne. Denna tunna yta av vatten, gestaltad av Michel Corajoud och Pierre Gangnet, markerar platsen där fartyg tidigare brukade förtöjas. Avsikten med installationen var just att utgöra en historisk referens, något att kanske stillsamt betrakta under promenader längs med floden. Det blev precis tvärtom – en sann mötesplats som sprudlar av liv och bryggar mellan generationer, besökare och boende, välsituerade och mindre bemedlade. Här finns en gemensam glädje som barnen utstrålar när de springer så fort de kan över den grunda vattenspegeln, eller kastar sig handlöst ner och gör ”vattenänglar”, och den stillsamma lycka som förmedlas av den äldre dam som barfota skrider fram i sakta mak flankerad av två yngre kamrater. Längtan efter att sparka av sig skorna och kliva ut på denna vidsträckta vattenspegel drabbar oss alla och vi ler! Tänk vilken gemensam upplevelse ett tunt skikt vatten kan inbjuda till.

Den andra projektet som jag bär med mig är också ett tunt lager innovation, fast denna gång i vertikalled. Bostadsområdet Cité Grand Parc i Bordeaux byggdes under efterkrigstiden enligt den tidens ideal: smala, höga skivhus med generösa grönytor och/eller parkeringsytor mellan bostadshusen. Byggnaderna och utemiljön har nu blivit renoverade av Lacaton Vassal arkitekter och ett inslag i denna renovering är nya balkonger. Intrycket är att bostadshusens hela långfasad har fått en ny tunn skiva glas som exteriör. Där bakom glaset kan man få syn på individers olika sätt att ta en sådan extra yta i besittning. Det kan bli cykelförvaring, odling, uterum eller bara en extra plats för bråte. Det är spännande att betrakta detta spel mellan helhetsverkan och individuella uttryck. En dam hejdar mig när jag står och försöker fånga detta på bild och hon ler lite vant när jag förklarar att vi är en grupp svenska arkitekter och landskapsarkitekter på studiebesök. Innan hon försvinner iväg hinner jag fråga om hon tycker det har blivit bra, och hon nickar: Ja, det har blivit fint!

Det tredje projektet som stannar kvar hos mig är den spårväg som etablerades kring millennieskiftet och hur den har kommit att användas på ett strategiskt sätt för att stimulera till så mycket mer än bara förändrade trafikmönster. Den har blivit en hävstång för upprustning av publika platser och innerstadsmiljöer. Ett gestaltningsprogram har tagits fram för spårvagnshållplatserna som ”smittat” av sig på sin omgivning. Nya golvmaterial, möbler, planteringar, belysningar et cetera har anlagts i hållplatsernas omedelbara närhet. Inte som en likriktad standardisering utan som verkligt platsspecifika lösningar med hänsyn till platsernas karaktär och atmosfär. När dessa var färdigställda smittade de i sin tur av sig på den bebyggelse som kantar platserna. De blev föremål för upprustning och förnyelse.

Effekten av dessa spridda punktinsatser går idag att uppleva som en harmonisk helhet som ändå är tillräckligt varierad för att inte uppfattas som ensartad och likriktad. Det är också imponerande hur spårvägens infrastruktur underordnar sig platsernas arkitektur. Som ett skidspår i snön korsar spåren torg och platser utan varningsskyltar, stängsel eller avspärrningar. Detta är också ett tunt lager innovation, ett skikt av ny infrastruktur som knappt syns, men som förändrat staden i grunden.