Kanske har vi i Sverige successivt invaggats i tryggheten att vår demokrati är ohotad. Bryskt har vi nu väckts av nya politiska vindar och tvingas fundera över effekterna av vår grundlagsstadgade yttrandefrihet. Att försvara demokratin känns hösten 2014 mer angeläget än på länge.

Ända sedan antiken har det offentliga stadsrummet spelat en viktig roll som plats för åsiktsutbyte och demokratiska möten. För flera tusen år sedan, i det antika Grekland, var deltagande i det politiska livet inte bara en rättighet utan även en skyldighet. Valåret 2014 har vårt land skakats av sammandrabbningar på gator och torg mellan möteshållare och demonstranter. Främst är det inte partiernas sakfrågor som provocerar utan deras värdegrund.

En oro har slagit rot: Kan demokratin kanske trots allt inte tas för given?

Hur står det egentligen till med demokratisk fostran av nya generationer?

Den svenska skolans värdegrund är tydlig och överordnad kunskapsmålen. Skollagen påpekar vikten av respekt för de grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna. Demokrati ska enligt skollagen genomsyra hela skolans verksamhet, och ge en god grund till att aktivt delta i samhällslivet.

I läroplanens första kapitel påpekas att det inte är tillräckligt att lära sig om demokrati, utan undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer.

Jag har genommitt arbete i projektet Gröna Skolgårdar i Malmö fått att samtala med Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap som har mer än femtio års erfarenhet som lärare, forskare, skolutvecklare, debattör och författare inom området skola och samhälle. Jan Thavenius är övertygad om att demokratin ständigt måste försvaras och utvecklas. Han menar att eleverna i dagens skola oftast lär sig OM demokrati, men ges inte tillfälle att praktisera det. Det stannar vid en formell kunskap när eleverna inte får egna upplevda erfarenheter. Demokratin blir därmed oproblematiserad.

Skolans arbete med demokrati och värdegrund har stannat av på halva vägen. I debatten pratar man idag inte om demokrati, och heller inte om hur man ska utöva demokrati, anser Jan Thavenius. Det kostar på för den enskilda läraren att arbeta med demokratiska arbetsmetoder, både i tid och i att utveckla sin yrkesroll. I skolan måste lärarna skapa ramar för inflytandet, och det måste få lov att ta tid när man öppnar för en demokratisk process. Men i dagens skola saknar lärarna stöd för att utveckla ett sådant arbetssätt, menar han.

Min erfarenhet är att skolgården är en alldeles utmärkt plats att arbeta med demokratiska processer. Skolgården är på många sätt barnens egna rum men också ett offentligt rum i staden. Eleverna känner och använder skolgården och har en stark relation till den, i mångt och mycket är det barnen som är experterna.

Precis som i politiska frågor måste ett engagemang väckas för att en demokratisk process ska komma igång. Det passar inte alla elever att engagera sig i skolråd.

Många behöver konkretare problemställningar närmre sin egen verklighet.

En pedagog som jag mött i mitt arbete med Gröna Skolgårdar och som tillät demokratiprocessen att ta plats är Anna-Lena Andersson, klasslärare för en etta i Augustenborgsskolan i Malmö. Hon gav klassen i uppgift att enas om motiv och metod för att tillverka en gemensam mosaikbild till skolgården. Övningen växte till en två lektioner lång diskussion om rättvisa och demokrati.

Under hela processen visade eleverna ett mycket större intresse av att vilja vara med och bestämma än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. Det var några av de bästa lektionerna hon haft med klassen, berättade hon.

Det förefaller viktigare än någonsin att ge våra unga positiva erfarenheter av demokratiska processer. Har man upplevt värdet av att lyssna och samarbeta förstår man också att demokrati inte är detsamma som att få sin egen vilja igenom.