
Foto: Göran Nilsson
Vem värnar den goda jorden?
I mitten av januari kom regeringen, Vänsterpartiet och de borgerliga partierna överens om tre strategiska områden för en nationell livsmedelsstrategi:
1. Regler och villkor. Här sägs bland annat att ett mål ska vara att utformningen av strategin ska stödja en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar.
2. Konsument och marknad. Bland annat nämns ett mål att den svenska livsmedelsexporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.
3. Kunskap och innovation. Målet ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bland annat bidra till ökad produktivitet.
I slutet av januari lade sedan regeringen fram ett förslag till riksdagen för själva strategin, där kan andra partier svara med egna förslag så i nuläget är det oklart om vilka beslut om handlingsplaner och åtgärdspaket som så småningom kommer att utkristalliseras. Men det är en stor och viktig nyhet att det råder en bred politisk enighet om att livsmedelsproduktionen i Sverige måste öka.
Åkermarken minskar
Jordbruket i vårt land har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. I mitten av 1960-talet fanns det drygt 3 miljoner hektar åkermark, 2015 var siffran drygt 2,5 miljoner hektar, en minskning med 15 procent. Bara under den senaste 5-årsperioden har nästan 50 000 hektar mark försvunnit från aktiv livsmedelsproduktion. Den största anledningen till minskningen är igenväxning av åker- och betesmarker i Norrland och södra Sveriges skogsbygder.
En annan del av minskningen beror på exploatering av jordbruksmark för bebyggelse och infrastruktur. Då är det ofta den allra bördigaste åkermarken som försvinner. Beräkningar visar att under de senaste tjugo åren har mer än 7 000 hektar åkermark använts till bebyggelse och infrastruktursatsningar. Prognoser visar på att ytterligare cirka 700 hektar jordbruksmark per år kommer att bebyggas fram till 2020.
Parallellt med minskningen av åkermarken har det naturligtvis, som i så många andra samhällssektorer, skett en produktivitetsökning inom jordbruket. Statistik visar att den totala produktionen av vegetabilier har ökat under den senaste 20-årsperioden. Däremot har den totala produktionen av animalier minskat något under samma period.
Minskad självförsörjning
Före 1990 var den svenska jordbrukspolitikens viktigaste syften att ha en god livsmedelsberedskap genom en hög självförsörjningsgrad och att reglera priserna på jordbruksprodukter som till exempel spannmål, kött, mjölk och ägg. Inhemska priser förhandlades fram mellan jordbruket och konsumentdelegationen under överinseende av Jordbruksverket. Den svenska prisnivån skyddades genom importbegränsningar och exportsubventioner.
I samband med det kalla krigets slut kom 1990 ett riksdagsbeslut om en total avreglering av det svenska jordbruket. Någon långtgående avreglering hann dock aldrig komma till stånd eftersom vi blev en del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik i samband med EU-inträdet 1995. Den svenska produktionen av mjölk samt nöt- och griskött har därefter minskat, samtidigt som importen från andra EU-länder ökat kraftigt.
Den ökande importen har, tillsammans med en ökande befolkning, medfört att vårt lands självförsörjningsgrad för vissa livsmedel minskat. Grovt räknat importerar vi totalt sett hälften av de livsmedel vi konsumerar idag. Några exempel: 2003 hade vi en självförsörjningsgrad på 90 procent för griskött, 2014 hade siffran sjunkit till 70 procent. Motsvarande siffror för nötkött var en minskning från 67 procent till 52 procent och osten har nästan halverat sin försörjningsgrad – från 81 procent 2003 till 44 procent 2014. Endast 30 procent av det lammkött vi konsumerar är producerat i Sverige.
Tidigare hade Sverige ett omfattande nät av beredskapslager som skulle garantera livsmedelsförsörjning under en ganska lång tid i händelse av orostider. Från och med slutet av 1990-talet har beredskapslagringen nedmonterats, idag räknar man med att vi kanske kan klara oss två veckor på de lager som finns i handeln vid en avspärrning. Nu finns det politiska propåer om att vi åter bör höja vår livsmedelsberedskap, med Livsmedelsverket som en av de ansvariga myndigheterna för att utreda hur detta kan ske.
I regeringens proposition om livsmedelsstrategin i slutet av januari framgår bland annat att 30 procent av jordbruksmarken ska avsättas för ekologisk produktion 2030. Samma år ska ekologiska livsmedel som stat, kommuner och landsting köper in och gör av med utgöra 60 procent av deras totala inköp. Dessa mål har kritiserats av bland annat borgerliga företrädare som menar att ökar man andelen ekologisk produktion så minskar den totala produktionen av livsmedel, vilket går stick i stäv med de bärande avsikterna bakom livsmedelsstrategin.
Det finns fog för denna kritik – officiell statistik visar att vid ekologisk odling ger flertalet av de spannmålsgrödor vi odlar i Sverige hektarskördar på omkring 50–60 procent av motsvarande konventionella skördenivåer. Å andra sidan kan som motargument anföras att görs satsningar på svensk ekologisk produktion kan marknadsandelen öka på vissa ekologiska produkter på bekostnad av import från utlandet.
Åkermarkens värden
Nog med siffror! Det framhävs ibland i debatten kring den urbana expansionen att det är billigare att bygga på åkermarken än att förtäta i staden, underförstått att det blir billigare hyror för de boende om produktiv mark exploateras av kommuner och byggbolag. Men: om vi ska öka den svenska livsmedelsproduktionen till landsbygdens och nationens gagn; om vi ska, enligt de nya politiska propåerna, öka vår självförsörjningsgrad och vår livsmedelsberedskap; om vi ska sträva efter en ökad takt av omläggning av åkermarken till en ekologisk produktion med följden lägre skördar per hektar – har vi då kanske anledning att räkna in en mängd andra ”osynliga” värden på åkermarken som vi normalt sett inte har med i kostnadskalkylerna? Finns det skäl att revidera Miljöbalken, och eventuellt även annan lagstiftning, så att produktiv åkermark får en annan tyngd och bättre skydd i relation till vad som anges som ”väsentliga samhällsintressen” i exploateringsärenden?
Vem eller vilka tar på sig rollen som ”åkermarkskramare” för att värna den goda svenska jorden?
GÖRAN NILSSON
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.
Minnas och påminnas i det gemensamma rummet
Den som vandrar längs gatorna i Paris möts av minnestavlor över personer som kämpat eller förtryckts: vi tillåts inte glömma vår historia, skriver Annika Hultman Löfvendahl i sin krönika för Movium.
Var kommer barnen in?
Den urbana framtoningen gäller i alla lägen idag – även när det handlar om att sälja in barns lek. Petter Åkerblom ifrågasätter en lekutrustningsindustri som inte möter barnet på barnets nivå när det gäller lekens villkor.
Viktigare än någonsin med demokratiarbete bland unga
Hösten 2014 är det viktigare än någonsin att försvara demokratin – inte minst bland våra yngsta medborgare, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Skolgården är ett offentligt rum och därför den givna arenan, anser hon.
Strategisk parkpolitik skapar tryggare miljöer i Chicago
Parkförvaltningen i Chicago har en genomarbetat strategi som heter ”Children first!” Med hjälp av bemanning och organiserade aktiviteter har 35 otrygga platser förvandlats till 35 livfulla parkrum i stadens mest utsatta områden.
Tillit utvecklas i dans- och arkitekturprojekt bland hemlösa barn
Arkitektur- och designmuseum och Lava Dansproduktion bedriver just nu ett flerårigt projekt kring begreppet ”hem” tillsammans med barn på barnhem och i flyktingläger. Det, om något, handlar om social hållbarhet, tycker Titti Olsson.
Lägg till ny kommentar