movium.slu.se

Foto: Göran Nilsson

Krönika

Vem värnar den goda jorden?

Publicerad 2 mars 2017

I mitten av januari kom regeringen, Vänsterpartiet och de borgerliga partierna överens om tre strategiska områden för en nationell livsmedelsstrategi:

1. Regler och villkor. Här sägs bland annat att ett mål ska vara att utformningen av strategin ska stödja en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar.

2. Konsument och marknad. Bland annat nämns ett mål att den svenska livsmedelsexporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.

3. Kunskap och innovation. Målet ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bland annat bidra till ökad produktivitet.

 

I slutet av januari lade sedan regeringen fram ett förslag till riksdagen för själva strategin, där kan andra partier svara med egna förslag så i nuläget är det oklart om vilka beslut om handlingsplaner och åtgärdspaket som så småningom kommer att utkristalliseras. Men det är en stor och viktig nyhet att det råder en bred politisk enighet om att livsmedelsproduktionen i Sverige måste öka.

 

Åkermarken minskar

Jordbruket i vårt land har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. I mitten av 1960-talet fanns det drygt 3 miljoner hektar åkermark, 2015 var siffran drygt 2,5 miljoner hektar, en minskning med 15 procent. Bara under den senaste 5-årsperioden har nästan 50 000 hektar mark försvunnit från aktiv livsmedelsproduktion. Den största anledningen till minskningen är igenväxning av åker- och betesmarker i Norrland och södra Sveriges skogsbygder.

 

En annan del av minskningen beror på exploatering av jordbruksmark för bebyggelse och infrastruktur. Då är det ofta den allra bördigaste åkermarken som försvinner. Beräkningar visar att under de senaste tjugo åren har mer än 7 000 hektar åkermark använts till bebyggelse och infrastruktursatsningar. Prognoser visar på att ytterligare cirka 700 hektar jordbruksmark per år kommer att bebyggas fram till 2020.

 

Parallellt med minskningen av åkermarken har det naturligtvis, som i så många andra samhällssektorer, skett en produktivitetsökning inom jordbruket. Statistik visar att den totala produktionen av vegetabilier har ökat under den senaste 20-årsperioden. Däremot har den totala produktionen av animalier minskat något under samma period.

 

Minskad självförsörjning

Före 1990 var den svenska jordbrukspolitikens viktigaste syften att ha en god livsmedelsberedskap genom en hög självförsörjningsgrad och att reglera priserna på jordbruksprodukter som till exempel spannmål, kött, mjölk och ägg. Inhemska priser förhandlades fram mellan jordbruket och konsumentdelegationen under överinseende av Jordbruksverket. Den svenska prisnivån skyddades genom importbegränsningar och exportsubventioner.

 

I samband med det kalla krigets slut kom 1990 ett riksdagsbeslut om en total avreglering av det svenska jordbruket. Någon långtgående avreglering hann dock aldrig komma till stånd eftersom vi blev en del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik i samband med EU-inträdet 1995. Den svenska produktionen av mjölk samt nöt- och griskött har därefter minskat, samtidigt som importen från andra EU-länder ökat kraftigt.

 

Den ökande importen har, tillsammans med en ökande befolkning, medfört att vårt lands självförsörjningsgrad för vissa livsmedel minskat. Grovt räknat importerar vi totalt sett hälften av de livsmedel vi konsumerar idag. Några exempel: 2003 hade vi en självförsörjningsgrad på 90 procent för griskött, 2014 hade siffran sjunkit till 70 procent. Motsvarande siffror för nötkött var en minskning från 67 procent till 52 procent och osten har nästan halverat sin försörjningsgrad – från 81 procent 2003 till 44 procent 2014. Endast 30 procent av det lammkött vi konsumerar är producerat i Sverige.

 

Tidigare hade Sverige ett omfattande nät av beredskapslager som skulle garantera livsmedelsförsörjning under en ganska lång tid i händelse av orostider. Från och med slutet av 1990-talet har beredskapslagringen nedmonterats, idag räknar man med att vi kanske kan klara oss två veckor på de lager som finns i handeln vid en avspärrning. Nu finns det politiska propåer om att vi åter bör höja vår livsmedelsberedskap, med Livsmedelsverket som en av de ansvariga myndigheterna för att utreda hur detta kan ske.

 

I regeringens proposition om livsmedelsstrategin i slutet av januari framgår bland annat att 30 procent av jordbruksmarken ska avsättas för ekologisk produktion 2030. Samma år ska ekologiska livsmedel som stat, kommuner och landsting köper in och gör av med utgöra 60 procent av deras totala inköp. Dessa mål har kritiserats av bland annat borgerliga företrädare som menar att ökar man andelen ekologisk produktion så minskar den totala produktionen av livsmedel, vilket går stick i stäv med de bärande avsikterna bakom livsmedelsstrategin.

 

Det finns fog för denna kritik – officiell statistik visar att vid ekologisk odling ger flertalet av de spannmålsgrödor vi odlar i Sverige hektarskördar på omkring 50–60 procent av motsvarande konventionella skördenivåer. Å andra sidan kan som motargument anföras att görs satsningar på svensk ekologisk produktion kan marknadsandelen öka på vissa ekologiska produkter på bekostnad av import från utlandet.

 

Åkermarkens värden

Nog med siffror! Det framhävs ibland i debatten kring den urbana expansionen att det är billigare att bygga på åkermarken än att förtäta i staden, underförstått att det blir billigare hyror för de boende om produktiv mark exploateras av kommuner och byggbolag. Men: om vi ska öka den svenska livsmedelsproduktionen till landsbygdens och nationens gagn; om vi ska, enligt de nya politiska propåerna, öka vår självförsörjningsgrad och vår livsmedelsberedskap; om vi ska sträva efter en ökad takt av omläggning av åkermarken till en ekologisk produktion med följden lägre skördar per hektar – har vi då kanske anledning att räkna in en mängd andra ”osynliga” värden på åkermarken som vi normalt sett inte har med i kostnadskalkylerna? Finns det skäl att revidera Miljöbalken, och eventuellt även annan lagstiftning, så att produktiv åkermark får en annan tyngd och bättre skydd i relation till vad som anges som ”väsentliga samhällsintressen” i exploateringsärenden?

 

Vem eller vilka tar på sig rollen som ”åkermarkskramare” för att värna den goda svenska jorden?

 

GÖRAN NILSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor