
Foto: Titti Olsson

Foto: Titti Olsson

Foto: Titti Olsson

Foto: Titti Olsson
Värdet av estetik
Medvetenheten om att vi måste tänka holistiskt finns nog, åtminstone som en teoretisk kunskap, hos dem som planerar och formger våra urbana miljöer idag. Men när sjunker den intellektuella medvetenheten in och söker sig vidare till hjärtat och blir en integrerad insikt?
Vi har så många styrdokument att luta oss mot, så många modeller och verktyg. Trots det – och kanske just därför – är det i praktiken svårt att byta perspektiv; det är ju ytterst det som krävs för att komma vidare på riktigt i en värld med gemensamma problem att lösa, problem och utmaningar som förutsätter en omställning av vårt sätt att tänka och handla. Det räcker inte att ha styrdokument och modeller och verktyg. Det är ett rationellt och instrumentellt sätt att se på världen, som bortser från att vi själva, som de små, sociala, långsamma och känsliga varelser vi är, utgår från våra sinnesförnimmelser, våra upplevelser och vår fantasi när vi formar bilden av vår verklighet.
Estetik är i sin grundbetydelse den samlade kunskap vi får via alla våra sinnen. Och våra sinnen är fler än fem. Vi har till exempel det kinestetiska sinnet, som gör att vi varseblir rumslighet. Att hävda de estetiska värdena är mycket svårt med den kultursyn vi har i Sverige och västvärlden idag. De estetiska värdena ses inte som tungt vägande och övertygande – de är inte vetenskapligt evidensbaserade och därför sällan något att komma med när det handlar om att argumentera. Den som försöker får snart höra att hen är bakåtsträvande och nostalgisk och kommer med allmänna åsikter – och vad är de värda? Tyvärr är de estetiska värdena mycket lätta att vifta bort för den som representerar den instrumentella, rationella synen.
Jag har själv sedan ett tag, tillsammans med en handfull grannar, bedrivit en hopplös kamp i min bostadsrättsförening mot en rationell och resultatinriktad syn som förespråkat och även genomfört att vår tegelfasad från tidigt 1950-tal utsatts för en tämligen omtvistad, förhållandevis ny och därmed otillräckligt beprövad ytbehandling – som dessutom är irreversibel. Metodens fördelar går att belägga i viss byggnadsteknisk forskning, och den absoluta spetskompetensen i tegelbranschen står sig här helt slätt – det vill säga murverk är ett hantverk som har sina rötter i en hantverkstradition som inte belagt sitt vetande och sin kunskap på det vetenskapliga sättet, helt enkelt.
Vad betyder tusen år av beprövad erfarenhet, omsorg om material och detaljer, skönhet och hållbarhet i det sammanhanget? Tyvärr inte ett dugg. Det är inte möjligt att mötas i diskussioner och samtal över huvud taget, synsätten krockar fullständigt och det går inte att nå fram till varandra. De rationella och instrumentella har förstås alla kort på hand: de vetenskapliga rapporterna. Vi andra verkar bara stå för allmänna åsikter, murverksexpertisen inkluderad.
Den irreversibla behandlingen, det vill säga en behandling som förändrar teglets egenskaper för all framtid, har genomförts. Detta sker i en tid då arkitektkåren söker med ljus och lykta efter mer hållbara, nedbrytbara och helst förnybara material vid nybyggnation. Mitt i denna, åtminstone på ytan, pågående omställning kan vi alltså inte bevara vårt hus, som redan tillhör de mest hållbara vad gäller materialval.
Glad blev jag dock när jag på Tankesmedjan Moviums välbesökta och uppskattade konferens ”Publika parker och stadsrum” den 22 april – som sändes digitalt med Lund som värd – fann en röd tråd som pekar på ett annat förhållningssätt. Här fanns det flera exempel, såväl nationella som internationella, på att man för att hitta in i framtiden först tar ett rejält steg tillbaka och analyserar vad som hände en gång i historien, vilka steg man vidtog då, i en annan tid, vad man kan ta med sig av det och vad man kan förkasta och förändra utifrån vår tid och, inte minst, för framtiden. Detta har inte med nostalgi att göra, i den nedsättande betydelse som ordet ofta får. Det handlar om insikt; om att kunskap inte stannat i hjärnan utan gått vidare till hjärtat; en holistisk syn på världen.
Vad var till exempel riktigt bra i den ursprungliga tanken med gestaltning och växtval vid utformning av den gamla Observatorieparken i Lund? Vad är värdefullt att ta upp igen för att det kan ge dagens parkbesökare värdefulla estetiska upplevelser? Vad var riktigt fel i åtgärden att täcka över floden Rio Grande, som rinner genom centrala Madrid, för att istället bygga motorvägsleder och släppa fram bilar där? Hur var det på platsen tidigare?
I Madrid hämtar man träd från de närbelägna bergen, istället för att köpa dem i plantskola, och planterar dem på sträckor längs det väldiga promenad- och cykelstråk som växer fram längs floden i gigantiska projekt, som pågår sedan flera år och som går ut på att ge floden sitt synliga flöde tillbaka och ge människor tillträde till den – en möjlighet att uppleva att natur och människa hör samman, att naturens element inte är någonting annat och vid sidan av oss själva. Att visa naturen respekt.
Det spektakulära projektet Copenhill i Köpenhamn presenterades på konferensen av Kristoffer Holm Pedersen, ansvarig för affärsutveckling på danska SLA. Copenhill är en naturpark ovanpå världens mest effektiva avfall-till-energianläggning i de centrala delarna av Köpenhamn. Projektet är idag ett populärt utflyktsmål där man kan promenera, åka skidor, leka och träna på 80 meters höjd, ovanpå mullrande förbränningsugnar.
Här har man också skapat en ökad biologisk mångfald, nya växter och djur har slagit sig ner på platsen. Det är ett helt nytt sätt att tänka, menar Pedersen, med infrastruktur, sociala aktiviteter och biologisk mångfald i ett och samma sammanhang.
Han får frågan om hur hans vision av den framtida staden ser ut, ställd till honom av riksarkitekt och moderator Helena Bjarnegård. Han svarar att han inte vill ge en bild av hur någonting ”ser ut”. Han menar att framtidens urbana livsrum måste svara på frågan om hur de upplevs, hur de känns att vistas i. Vilka lösningar – metoder och verktyg – som ska åstadkomma det, vet han inte. Det får framtiden utvisa, och det är inte det som är det viktiga. Han tycker att städer ska fungera som skogar – och att vistas där ska också ge förnimmelsen av att vistas i en skog.
Detta pekar på att vi måste ge ordet design en ny och djupare innebörd om designen ska vara hållbar. För vad är en skog? Jo, en hel värld, ett sinnrikt och förunderligt samspel mellan alla levande organismer, både ovan och under jord. Vi står inte utanför och tittar in och tittar på, utan vi är en del av detta ekologiska samband. Det måste vi inse och utifrån det måste vi agera. Vi ska både ödmjukt lära av och samverka med naturen. Jag tror att de estetiska upplevelserna – summan av det vi får veta via alla våra sinnen, som alltså är långt fler än fem – kan vara vägen till den förståelsen.
TITTI OLSSON
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Lägg till ny kommentar