movium.slu.se

Foto: Titti Olsson

movium.slu.se

Foto: Titti Olsson

movium.slu.se

Foto: Titti Olsson

movium.slu.se

Foto: Titti Olsson

Krönika

Värdet av estetik

Publicerad 30 april 2021

Medvetenheten om att vi måste tänka holistiskt finns nog, åtminstone som en teoretisk kunskap, hos dem som planerar och formger våra urbana miljöer idag. Men när sjunker den intellektuella medvetenheten in och söker sig vidare till hjärtat och blir en integrerad insikt?

 

Vi har så många styrdokument att luta oss mot, så många modeller och verktyg. Trots det – och kanske just därför – är det i praktiken svårt att byta perspektiv; det är ju ytterst det som krävs för att komma vidare på riktigt i en värld med gemensamma problem att lösa, problem och utmaningar som förutsätter en omställning av vårt sätt att tänka och handla. Det räcker inte att ha styrdokument och modeller och verktyg. Det är ett rationellt och instrumentellt sätt att se på världen, som bortser från att vi själva, som de små, sociala, långsamma och känsliga varelser vi är, utgår från våra sinnesförnimmelser, våra upplevelser och vår fantasi när vi formar bilden av vår verklighet.

 

Estetik är i sin grundbetydelse den samlade kunskap vi får via alla våra sinnen. Och våra sinnen är fler än fem. Vi har till exempel det kinestetiska sinnet, som gör att vi varseblir rumslighet. Att hävda de estetiska värdena är mycket svårt med den kultursyn vi har i Sverige och västvärlden idag. De estetiska värdena ses inte som tungt vägande och övertygande – de är inte vetenskapligt evidensbaserade och därför sällan något att komma med när det handlar om att argumentera. Den som försöker får snart höra att hen är bakåtsträvande och nostalgisk och kommer med allmänna åsikter – och vad är de värda? Tyvärr är de estetiska värdena mycket lätta att vifta bort för den som representerar den instrumentella, rationella synen.

 

Jag har själv sedan ett tag, tillsammans med en handfull grannar, bedrivit en hopplös kamp i min bostadsrättsförening mot en rationell och resultatinriktad syn som förespråkat och även genomfört att vår tegelfasad från tidigt 1950-tal utsatts för en tämligen omtvistad, förhållandevis ny och därmed otillräckligt beprövad ytbehandling – som dessutom är irreversibel. Metodens fördelar går att belägga i viss byggnadsteknisk forskning, och den absoluta spetskompetensen i tegelbranschen står sig här helt slätt – det vill säga murverk är ett hantverk som har sina rötter i en hantverkstradition som inte belagt sitt vetande och sin kunskap på det vetenskapliga sättet, helt enkelt.

 

Vad betyder tusen år av beprövad erfarenhet, omsorg om material och detaljer, skönhet och hållbarhet i det sammanhanget? Tyvärr inte ett dugg. Det är inte möjligt att mötas i diskussioner och samtal över huvud taget, synsätten krockar fullständigt och det går inte att nå fram till varandra. De rationella och instrumentella har förstås alla kort på hand: de vetenskapliga rapporterna. Vi andra verkar bara stå för allmänna åsikter, murverksexpertisen inkluderad.

 

Den irreversibla behandlingen, det vill säga en behandling som förändrar teglets egenskaper för all framtid, har genomförts. Detta sker i en tid då arkitektkåren söker med ljus och lykta efter mer hållbara, nedbrytbara och helst förnybara material vid nybyggnation. Mitt i denna, åtminstone på ytan, pågående omställning kan vi alltså inte bevara vårt hus, som redan tillhör de mest hållbara vad gäller materialval.

 

Glad blev jag dock när jag på Tankesmedjan Moviums välbesökta och uppskattade konferens ”Publika parker och stadsrum” den 22 april – som sändes digitalt med Lund som värd – fann en röd tråd som pekar på ett annat förhållningssätt. Här fanns det flera exempel, såväl nationella som internationella, på att man för att hitta in i framtiden först tar ett rejält steg tillbaka och analyserar vad som hände en gång i historien, vilka steg man vidtog då, i en annan tid, vad man kan ta med sig av det och vad man kan förkasta och förändra utifrån vår tid och, inte minst, för framtiden. Detta har inte med nostalgi att göra, i den nedsättande betydelse som ordet ofta får. Det handlar om insikt; om att kunskap inte stannat i hjärnan utan gått vidare till hjärtat; en holistisk syn på världen.

 

Vad var till exempel riktigt bra i den ursprungliga tanken med gestaltning och växtval vid utformning av den gamla Observatorieparken i Lund? Vad är värdefullt att ta upp igen för att det kan ge dagens parkbesökare värdefulla estetiska upplevelser? Vad var riktigt fel i åtgärden att täcka över floden Rio Grande, som rinner genom centrala Madrid, för att istället bygga motorvägsleder och släppa fram bilar där? Hur var det på platsen tidigare?

 

I Madrid hämtar man träd från de närbelägna bergen, istället för att köpa dem i plantskola, och planterar dem på sträckor längs det väldiga promenad- och cykelstråk som växer fram längs floden i gigantiska projekt, som pågår sedan flera år och som går ut på att ge floden sitt synliga flöde tillbaka och ge människor tillträde till den – en möjlighet att uppleva att natur och människa hör samman, att naturens element inte är någonting annat och vid sidan av oss själva. Att visa naturen respekt.

 

Det spektakulära projektet Copenhill i Köpenhamn presenterades på konferensen av Kristoffer Holm Pedersen, ansvarig för affärsutveckling på danska SLA. Copenhill är en naturpark ovanpå världens mest effektiva avfall-till-energianläggning i de centrala delarna av Köpenhamn. Projektet är idag ett populärt utflyktsmål där man kan promenera, åka skidor, leka och träna på 80 meters höjd, ovanpå mullrande förbränningsugnar.

 

Här har man också skapat en ökad biologisk mångfald, nya växter och djur har slagit sig ner på platsen. Det är ett helt nytt sätt att tänka, menar Pedersen, med infrastruktur, sociala aktiviteter och biologisk mångfald i ett och samma sammanhang.

 

Han får frågan om hur hans vision av den framtida staden ser ut, ställd till honom av riksarkitekt och moderator Helena Bjarnegård. Han svarar att han inte vill ge en bild av hur någonting ”ser ut”. Han menar att framtidens urbana livsrum måste svara på frågan om hur de upplevs, hur de känns att vistas i. Vilka lösningar – metoder och verktyg – som ska åstadkomma det, vet han inte. Det får framtiden utvisa, och det är inte det som är det viktiga. Han tycker att städer ska fungera som skogar – och att vistas där ska också ge förnimmelsen av att vistas i en skog.

 

Detta pekar på att vi måste ge ordet design en ny och djupare innebörd om designen ska vara hållbar. För vad är en skog? Jo, en hel värld, ett sinnrikt och förunderligt samspel mellan alla levande organismer, både ovan och under jord. Vi står inte utanför och tittar in och tittar på, utan vi är en del av detta ekologiska samband. Det måste vi inse och utifrån det måste vi agera. Vi ska både ödmjukt lära av och samverka med naturen. Jag tror att de estetiska upplevelserna – summan av det vi får veta via alla våra sinnen, som alltså är långt fler än fem – kan vara vägen till den förståelsen.

TITTI OLSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor