Den urbana framtoningen gäller i alla lägen idag – även när det handlar om att sälja in barns lek. Petter Åkerblom ifrågasätter en lekutrustningsindustri som inte möter barnet på barnets nivå när det gäller lekens villkor.

Fantasin är en drivkraft som får människan att flytta berg och landa på kometer. Nyfikenheten får barnet att klättra i träd för att se hur världen ser ut uppifrån. Kreativitet och rörelsefrihet får oss att må bra överlag. Då är det bra när samhällsplaneringen riktar in sig på att motverka övervikt och stillasittande bland barn och unga. Det gör vi till exempel genom stimulans och förändringar i den fysiska miljön, för att detta ska påverka levnadsvanorna positivt. Hälsofrämjande åtgärder är nämligen mest kostnadseffektiva om de görs utanför (!) hälsosektorn. Det menar dåvarande Folkhälsoinstitutet i sin rapport ”Främja goda levnadsvanor genom åtgärder i livsmiljön” (FHI 2013), en vägledning för hur kommunerna kan planera och följa upp fysisk aktivitet.

Skönt att också industrin hakar på. Lek- och motionsutrustning för både barn och vuxna poppar upp i det offentliga rummet. Här finns kroppar att främja och pengar att tjäna. Men ibland undrar jag om det inte sker mot bättre vetande? Det slår mig när jag betraktar en annons för lekutrustning i en av våra branschtidningar. Den föreställer en klätterställning som ställs upp direkt på marktegel. Placerad på ett tomt och öde torg. Vad vill tillverkaren av denna lekutrustning förmedla?

Var finns fantasin och kreativiteten? Har konstruktörerna och annonsmakarna själva klättrat upp i trädets topp för att se hur världen ter sig? I så fall hade de kanske förstått att lekvärde inte nödvändigtvis handlar om hur lekutrustningen är konstruerad. Utan också om sammanhanget, miljön, där den placeras. Vilka signaler sänder den här lekplatsen till barnet? Vilka ”erbjudanden” vill barnet ta tag i när det befinner sig i närheten? Är detta det slags miljöer vi vill att barnen ska utvecklas i?

Annonsen kommer från en nordisk fabrikör. Här tillverkas lekutrustning av hög kvalitet efter fastslagna regler och riktlinjer. Utrustningen marknadsförs just nu med hjälp av en klätterställning uppställd i den mest teknourbana miljö jag har sett i en annons för barn. Nja, barnen är förstås inte i fokus, utan de som skapar förutsättningar för barns lek. De så kallade ”inköparna”, får jag veta när jag kontaktar företaget.

Reklam bygger på att de viktiga budskapen inte ska vara uppenbara, utan snarare dolda för den målgrupp man vänder sig till. För mig som intresserar mig för hur barn förhåller sig till de miljöer där de leker och utvecklas, blir naturligtvis den här typen av annonser helt absurd.

Det är därför jag kontaktar företaget. Jag får veta att syftet med just den här annonsen är att ”förmedla en känsla av företagets form och design i en annorlunda miljö”. Om en kund vill ha denna klätterställning i en liknande miljö, till exempel i ett köpcentrum, så säljer företaget ”marksten” i samma material som typgodkänd stötdämpande fallskyddsmatta. Det ser ut som sten. Ingen skillnad. Det är förstås bra att veta som barn. Att man inte slår sig om man trillar på sten. Inte alltid i alla fall.

Jag ifrågasätter inte det tekniska och juridiska att lekutrustningen följer normer och riktlinjer som är till för att undvika olyckor och svåra skador. Det ansvaret tar alla leverantörer idag. Men jag ifrågasätter en lekutrustningsindustri som inte möter barnet på barnets nivå när det gäller lekens villkor.

Reklam är något som berör. Ett företag är också villigt att lyssna på synpunkter, visar det sig. Även om det här företaget ser mig som en udda fågel:

– Skulle många läsare ha din tolkning så kommer vi förstås att ta hänsyn till det. Men än så länge är du ensam om detta, mejlar de med vänlig hälsning.

Kan det vara möjligt? Är jag verkligen ensam om det?