Begravningsplatsen är en mångfacetterad bärare av kulturhistoria. Det mest påfallande som möter besökaren är de namn som finns ingraverade på gravstenarna, alltså namnen på de gravsatta. Informationsgraden varierar, allt från total anonym minneslund till detaljerad gravstensfakta med foto, titel, årtal, ort och familj.

Ofta triggas fantasi och nyfikenhet av den information som går att utläsa. Ju äldre gravar desto mer spännande! En svunnen tid blir för ett ögonblick levande igen när namn och årtal läses av en besökare.

Men det är kanske ändå det där som inte går att utläsa av gravstenen som är mest fantasieggande: Vilka var de gravsatta? Hur levde de sina liv? Varför dog de? 

Antiklimax

Därför blir gravstenar med texten ”Familjegrav” ett antiklimax. Där finns det inte mycket information att hämta och det blir därmed lite av ett hån mot den nyfikne besökaren.

Värst i kategorin är de gravar där endast patriarkens förnamn står med: ”Johan Johansson”. På sin höjd följt av ”Makan”. Jaha? Är hustrun och eventuella barn inte värda att nämnas vid namn? Jag grips av en handgriplig lust att ta reda på vem som ligger i graven, utföra efterforskningar och peta ner en kompletterande informationsskylt tillägnad kvinnan i graven: ”I denna grav vilar kvinnan…”

Halva befolkningen

Inom samhällsvetenskapen var – och fortfarande är – ett av de stora problemen att vetenskapsteori och forskning är skriven av män om män. Ett av den tidiga feministiska teoribildningens uppdrag under 1960- och 70-talen blev därför att synliggöra kvinnor, både deras gärningar och deras kunskap.

Även på begravningsplatser gör sig denna snedvridna genusfördelning påmind och behovet av att synliggöra finns även här.

För visst måste det vara av vikt att i ett av Sveriges största och mest lättillgängliga kulturarv synliggöra kvinnor och samtidigt uppmärksamma besökaren på att befolkningen kring förra sekelskiftet inte endast bestod av män?