
Överallt i P O Hallmans stadsplan finns det öppningar ut mot fjällvärlden. Foto: Titti Olsson

Kiruna kyrka är ritad av Gustaf Wickman och stod klar 1912. Den ska monteras ner som ett jätteplockepinn och byggas upp igen i den nya staden. Foto: Titti Olsson

Bostadsområdet Ullspiran från 1970-talet är rivet. Det ligger på Bolagsområdet där marken nu börjat rasa. Här växer Gruvstadsparken fram som ett modernt Pompeji. Foto: Titti Olsson

Stadshuset, ritat av Artur von Schmalensee, utsågs 1964 till Sveriges vackraste offentliga byggnad. Huset kommer att rivas men klockstapeln ska däremot flyttas till det nya stadshuset. Foto: Titti Olsson

Kiruna kyrka är ritad av Gustaf Wickman och stod klar 1912. Den ska monteras ner som ett jätteplockepinn och byggas upp igen i den nya staden. Foto: Titti Olsson
Vad ska vi göra med Hjalmar?
Solen sprider sitt ljus dygnet om i Kiruna när ArkDes under ett par dagar i början av juni bjuder in till diskussion om stadsutveckling. Vilken plats kan vara bättre skickad att föra sådana diskussioner på än Kiruna?
Isiga vindbyar skakar rutorna på femte våningen till hotell Scandic Ferrum. Därute ett storslaget panorama: Kebnekaise bergsmassiv. Deltagarna kommer från en rad svenska kommuner, diskussionerna är spänstiga, egna erfarenheter belyses och delas, problem och möjligheter vrids och vänds som stenar i en småländsk åker. På kvällen fortsätter samtalet medan det spelas pingis i Whites anspråkslösa kontor i en före detta garnbutik mitt i stan.
Överallt i arkitekterna P O Hallmans och Gustaf Wickmans stadsplan för staden, som skulle komplettera Bolagsområdet kring gruvan vid Kirunas grundande vid förra sekelskiftet, finns glipor ut mot fjällvärlden. Staden rinner ner längs en solig sydsluttning och det brutna gatunätet mildrar vindens framfart. Hallman, som hämtade sin inspiration från den österrikiske arkitekten och stadsplaneraren Camillo Sitte, ville likt denne bryta upp det hierarkiskt symmetriska för att istället låta planen följa terrängen och anta en organisk form. Kiruna stadsplan är den allra första i sitt slag i Norden – och den första att vara klimatanpassad, påpekar Kirunas mark-och exploateringschef Eva Ekelund, inte utan stolthet.
Hela staden riktar sig mot gruvan, som är den livgivande källan och hela stadens förutsättning. Statliga LKAB och Kiruna kommun har alltid levt i stark symbios, vetskapen om att ingen kan leva utan den andre ligger tung över platsen. Och nu, när gruvan också blir stadens undergång? Alla vet att det inte finns något alternativ. Alla ska med när staden ska flytta, lyder devisen – men flyttar gör den inte, den försvinner – och finns alla verkligen representerade på visionsbilderna på kommunens hemsida? Hur känns det egentligen att vara Kirunabo?
”Detta är ingen stadsflytt”, konstaterar en av deltagarna lakoniskt där vi promenerar förbi Wickmans röda brandstation på väg till kyrkan som han också skapat, ”det är en krishantering”.
Platsen där den nya staden nu växer fram i rask takt, med det nya stadshuset som reser sig ur marken i en dunge av byggkranar, ligger på en plats öster om staden, i en sänka där temperaturen är i snitt tio grader lägre och där utsikten över fjällvärlden är obefintlig. ”Dödens dal”, kallas platsen av belackarna. ”Det kommer att vara hemskt i tjugo år framöver”, säger en Kirunabo, ”staden ligger ju på en plats där ingen någonsin velat lägga en stad. Men det blir nog bra till slut”.
Det säger inte arkitekt Göran Cars i styrgruppen för stadsomvandlingen när han talar om den nya staden. Han talar i presens när han presenterar stadsplanen, som om staden redan existerar. Han är redan där. Och det är ju bråttom – den nya stadskärnan ska stå klar 2020, eftersom sprickbildningen då är ett reellt hot mot stora delar av den centrala staden.
Men kyrkan, framröstad av svenska folket som Sveriges mest omtyckta byggnad, kan stå kvar ända till 2030. Och den ska med. Den har fått en ny plats utanför kyrkogården, lätt upphöjd så att den syns när man kommer farande mot staden. Församlingen vill att den ska plockas ner tidigare. Bit för bit ska kyrkan, vars arkitektur hämtat inspiration från samernas kåtor, plockas ner – som ett gigantiskt plockepinn. Någon himlar lätt med ögonen och viskar: ”Tänk den som ska märka varenda detalj i det här bygget!” Och så ska det sättas ihop igen. Arbetet verkar ännu inte ha påbörjats, ingen uttalad plan redovisas där vi står i en liten samling och blickar upp mot den faluröda fjällklädda fasaden där Christian Erikssons tolv karaktärsfyllda gyllene skulpturer balanserar uppe på takfallet.
Och stadens grundare, Hjalmar Lundbohm, vars stoft redan flyttats en gång från hemkommunen för att begravas bland de knotiga björkarna vid Kiruna kyrka, hur ska det bli med honom?
– Ska han flyttas en gång till? frågar sig Eva Ekelund högt, eller ska han helt enkelt få rasa ner i sin älskade gruva?
TITTI OLSSON
Välkommen till hösten på Movium!
Movium kavlar upp ärmarna inför nya utmaningar under hösten. På programmet står parnterskapsträffar, internationella konferenser, resor, spaningar och nya visioner!
Pixla piren
Tillfälliga aktiviteter, medskapande och nya aktörskonstellationer tar plats i stadsutvecklingsprocesser. Det pratas just nu mycket om “urban commons” eller fritt översatt till svenska, urbana allmänningar.
Vad ska vi göra med Hjalmar?
Den nya staden växer fram i Kiruna – men på en plats där ingen velat ha en stad tidigare. Dödens dal, kallas den av belackarna.
På spaning med Moviums ledningsråd
I mitten av maj träffades Tankesmedjan Moviums ledningsråd för att spana efter trender och framtidsfrågor. Nyfiken? >>
Skapa möten istället för gränser
Är det möjligt att designa med en känslighet för sociala processer, kanske till och med skapa möjlighet för integration och givande sociala möten? Det frågar sig fyra blivande landskapsarkitekter som nyligen arrangerade Landskapsarkitekturdagen med temat Merging landscapes på SLU i Alnarp.
Det överbeskyddade barnet
Synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext, skriver Anna Lenninger.
Elbilar och attraktiva städer
Fredrik Jergmo har kört laddhybrid i några veckor och funderar över elbilens roll i våra städer i framtiden.
JAPAN PÅ MITT SÄTT
Kerstin Nilermark reste till Japan första gången 2009, och drömmer därefter alltid om nästa Japanresa. Läs hennes krönika om mötet med Japan.
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Lägg till ny kommentar