Solen sprider sitt ljus dygnet om i Kiruna när ArkDes under ett par dagar i början av juni bjuder in till diskussion om stadsutveckling. Vilken plats kan vara bättre skickad att föra sådana diskussioner på än Kiruna?

Isiga vindbyar skakar rutorna på femte våningen till hotell Scandic Ferrum. Därute ett storslaget panorama: Kebnekaise bergsmassiv. Deltagarna kommer från en rad svenska kommuner, diskussionerna är spänstiga, egna erfarenheter belyses och delas, problem och möjligheter vrids och vänds som stenar i en småländsk åker. På kvällen fortsätter samtalet medan det spelas pingis i Whites anspråkslösa kontor i en före detta garnbutik mitt i stan.

Överallt i arkitekterna P O Hallmans och Gustaf Wickmans stadsplan för staden, som skulle komplettera Bolagsområdet kring gruvan vid Kirunas grundande vid förra sekelskiftet, finns glipor ut mot fjällvärlden. Staden rinner ner längs en solig sydsluttning och det brutna gatunätet mildrar vindens framfart. Hallman, som hämtade sin inspiration från den österrikiske arkitekten och stadsplaneraren Camillo Sitte, ville likt denne bryta upp det hierarkiskt symmetriska för att istället låta planen följa terrängen och anta en organisk form. Kiruna stadsplan är den allra första i sitt slag i Norden – och den första att vara klimatanpassad, påpekar Kirunas mark-och exploateringschef Eva Ekelund, inte utan stolthet.

Hela staden riktar sig mot gruvan, som är den livgivande källan och hela stadens förutsättning. Statliga LKAB och Kiruna kommun har alltid levt i stark symbios, vetskapen om att ingen kan leva utan den andre ligger tung över platsen. Och nu, när gruvan också blir stadens undergång? Alla vet att det inte finns något alternativ. Alla ska med när staden ska flytta, lyder devisen – men flyttar gör den inte, den försvinner – och finns alla verkligen representerade på visionsbilderna på kommunens hemsida? Hur känns det egentligen att vara Kirunabo?

”Detta är ingen stadsflytt”, konstaterar en av deltagarna lakoniskt där vi promenerar förbi Wickmans röda brandstation på väg till kyrkan som han också skapat, ”det är en krishantering”.

Platsen där den nya staden nu växer fram i rask takt, med det nya stadshuset som reser sig ur marken i en dunge av byggkranar, ligger på en plats öster om staden, i en sänka där temperaturen är i snitt tio grader lägre och där utsikten över fjällvärlden är obefintlig. ”Dödens dal”, kallas platsen av belackarna. ”Det kommer att vara hemskt i tjugo år framöver”, säger en Kirunabo, ”staden ligger ju på en plats där ingen någonsin velat lägga en stad. Men det blir nog bra till slut”.

Det säger inte arkitekt Göran Cars i styrgruppen för stadsomvandlingen när han talar om den nya staden. Han talar i presens när han presenterar stadsplanen, som om staden redan existerar. Han är redan där. Och det är ju bråttom – den nya stadskärnan ska stå klar 2020, eftersom sprickbildningen då är ett reellt hot mot stora delar av den centrala staden.

Men kyrkan, framröstad av svenska folket som Sveriges mest omtyckta byggnad, kan stå kvar ända till 2030. Och den ska med. Den har fått en ny plats utanför kyrkogården, lätt upphöjd så att den syns när man kommer farande mot staden. Församlingen vill att den ska plockas ner tidigare. Bit för bit ska kyrkan, vars arkitektur hämtat inspiration från samernas kåtor, plockas ner – som ett gigantiskt plockepinn. Någon himlar lätt med ögonen och viskar: ”Tänk den som ska märka varenda detalj i det här bygget!” Och så ska det sättas ihop igen. Arbetet verkar ännu inte ha påbörjats, ingen uttalad plan redovisas där vi står i en liten samling och blickar upp mot den faluröda fjällklädda fasaden där Christian Erikssons tolv karaktärsfyllda gyllene skulpturer balanserar uppe på takfallet.

Och stadens grundare, Hjalmar Lundbohm, vars stoft redan flyttats en gång från hemkommunen för att begravas bland de knotiga björkarna vid Kiruna kyrka, hur ska det bli med honom?

– Ska han flyttas en gång till? frågar sig Eva Ekelund högt, eller ska han helt enkelt få rasa ner i sin älskade gruva?