
Parker, grönområden och besöksmål som Norrvikens trädgårdar har fått en markant ökning av antalet besökare under pandemin.

Bostadsnära stadsdelsparker förväntas bli allt viktigare att integrera i stadsväven.

Kan nedlagda industriområden vara en resurs när mer ”individuell” yta önskas för rekreation?
Vad kommer sen?
Sällan har väl uttrycket ”Allt vi vet är att vi inte vet något” varit så passande som denna vår och sommar. Spekulationerna och spaningarna om vad som kommer efter pandemin är många och de spretar. Det gäller även när det gäller stadsbyggandet. Vissa förutspår att städer blir mer mänskliga eller att vi till och med behöver bygga helt nya städer. Andra lyfter fram att cykelbanor och plats för olika slags individuell mobilitet behöver prioriteras, och ytterligare någon menar att vår rörelsefrihet däremot minskar och vi därmed behöver ha betydligt mer service på nära håll. Bakom flera av dessa spaningar finns röster från bransch och en insatt allmänhet, men vad snackas det om inom akademin?
En tidigare kollega på SLU, forskaren Cecil Koninjendijk van den Bosch, är tillsammans med en lång rad medförfattare från akademin, tidigt ute med en översikt kring vilka nya forskningsfrågor som kan förväntas uppstå utifrån den pågående pandemin och hur denna kan påverka människors relation till offentliga rum. Forskarnas perspektiv är ett internationellt sådant, med deltagande författare från Spanien, México, Indien, Canada, Chile och Kina. I dessa länder har bestämmelserna kring sammankomster och urbant liv varit andra än i de svenska städerna men, oavsett detta: vilka spaningar gör dessa forskare?
Ett kluster med frågor som forskarna identifierar handlar om själva det publika rummet, hur det utformas och vem som använder det. Kommer rummen att bli mindre för att vi är färre, eller kommer de att bli större för att vi önskar större avstånd mellan oss? Båda alternativen är naturligtvis tänkbara och kan säkert också bli trender som utvecklas parallellt. En aspekt som skulle tala för att utrymmeskravet på det offentliga rummet kommer att öka är, enligt författarna, en trolig ökning av individuella fordon, och att dessa cyklar, scooters eller motsvarande behöver mer parkeringsutrymme på trottoarer och torg, förutom såklart cykelbanor att framföra dem på.
Här gäller det helt klart att vara på sin vakt så att inte gångtrafikanternas utrymme får stryka på foten. Å andra sidan är ett det kanske ett gyllene tillfälle att göra omprioriteringar mellan olika trafikslag och att omgestalta gator och torg så att andelen yta avsatt för tyngre trafik minskar och istället ger plats för möten och socialisering.
Frågan om vem som tar plats i det offentliga rummet är en fråga som forskarna och författarna till artikeln kopplar till rättvisa och segregering. Resonemanget är att låginkomsttagare i många av de länder som de observerat är hänvisade till kollektivtrafik och arbete utomhus och att detta kan innebära en större risk än för dem som är bättre bemedlade och kan välja vilka rum och sammanhang att vistas i. Risken för rumslig segregering och minskad social mix i de offentliga rummen kan då uppstå, vilket i grunden motverkar själva syftet med ett publikt rum.
En annan konsekvens, som författarna också beskriver, av individers val att inte röra sig i det offentliga rummet är det minskade befolkningsunderlaget för kommersiell och offentlig service som ett sådant beteende genererar. Detta, tillsammans med utvecklingen av e-handeln, väcker en rad ganska fundamentala frågor kring stadskärnors och stadsdelcentras funktion som handels- och mötesplats.
De positiva framtidsbilder som forskarna och författarna målar upp har sin utgångspunkt i att planeringen bör innehålla fler hälsoaspekter. Flera modeller för att systematiskt göra detta är under uppbyggnad, också inom SLU. En effekt av en mer hälsoinriktad planering är, enligt artikeln, en ökad efterfrågan på mindre stadsdelsparker som tjänar som nära tillflyktsorter, men också större parklandskap. Även gestaltningen av parker förutspås kanske förändras, där ”individuella” rumsligheter blir vanligare än exempelvis stora platser för sport och gemensam rekreation. Samtidigt framhålls att parkens betydelse som plats för träning och återhämtning troligtvis kommer att öka, och att den typen av individbaserade anläggningar förmodligen behöver få ta mer plats i framtiden. Vid sökande efter mer plats för dessa funktioner pekar författarna på att intresset för stadens ”icke-platser”, övergivna industriområden, tak med mera sannolikt kommer att öka.
Framtiden kan ta många vägar och pandemin är knappast över än på länge. Den svåraste frågan att reflektera över tycker jag är om ett ”sedan” verkligen kommer eller om det som vi nu iscensätter också är något som pekar på hur vi kommer att ha det även i fortsättningen. Å andra sidan finns här troligen en unik chans till snabbare omställning och att möjliggöra sådant som tidigare ansågs som otänkbart. Vissa refererar till sådana unika tillfällen i historien som paradigmskifte eller punkterad jämvikt, det vill säga tillfällen då förändring sker radikalt och med ökad hastighet. Det väsentliga är förstås att vi ser den förändring vi önskar och som bidrar till en mer hållbar framtid. Så, låt oss göra det som också föreslås i artikeln, tänka efter vad som är väsentligt att måna om men också vad som kanske helt plötsligt också är möjligt att förändra. Nu finns chansen!
Läs mer:
The impact of COVID-19 on public space: an early review of the emerging questions – design, parceptios and inequities av Jordi Honey-Rosés et al. Cities and Health.
CAROLINE DAHL
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.