
Parker, grönområden och besöksmål som Norrvikens trädgårdar har fått en markant ökning av antalet besökare under pandemin.

Bostadsnära stadsdelsparker förväntas bli allt viktigare att integrera i stadsväven.

Kan nedlagda industriområden vara en resurs när mer ”individuell” yta önskas för rekreation?
Vad kommer sen?
Sällan har väl uttrycket ”Allt vi vet är att vi inte vet något” varit så passande som denna vår och sommar. Spekulationerna och spaningarna om vad som kommer efter pandemin är många och de spretar. Det gäller även när det gäller stadsbyggandet. Vissa förutspår att städer blir mer mänskliga eller att vi till och med behöver bygga helt nya städer. Andra lyfter fram att cykelbanor och plats för olika slags individuell mobilitet behöver prioriteras, och ytterligare någon menar att vår rörelsefrihet däremot minskar och vi därmed behöver ha betydligt mer service på nära håll. Bakom flera av dessa spaningar finns röster från bransch och en insatt allmänhet, men vad snackas det om inom akademin?
En tidigare kollega på SLU, forskaren Cecil Koninjendijk van den Bosch, är tillsammans med en lång rad medförfattare från akademin, tidigt ute med en översikt kring vilka nya forskningsfrågor som kan förväntas uppstå utifrån den pågående pandemin och hur denna kan påverka människors relation till offentliga rum. Forskarnas perspektiv är ett internationellt sådant, med deltagande författare från Spanien, México, Indien, Canada, Chile och Kina. I dessa länder har bestämmelserna kring sammankomster och urbant liv varit andra än i de svenska städerna men, oavsett detta: vilka spaningar gör dessa forskare?
Ett kluster med frågor som forskarna identifierar handlar om själva det publika rummet, hur det utformas och vem som använder det. Kommer rummen att bli mindre för att vi är färre, eller kommer de att bli större för att vi önskar större avstånd mellan oss? Båda alternativen är naturligtvis tänkbara och kan säkert också bli trender som utvecklas parallellt. En aspekt som skulle tala för att utrymmeskravet på det offentliga rummet kommer att öka är, enligt författarna, en trolig ökning av individuella fordon, och att dessa cyklar, scooters eller motsvarande behöver mer parkeringsutrymme på trottoarer och torg, förutom såklart cykelbanor att framföra dem på.
Här gäller det helt klart att vara på sin vakt så att inte gångtrafikanternas utrymme får stryka på foten. Å andra sidan är ett det kanske ett gyllene tillfälle att göra omprioriteringar mellan olika trafikslag och att omgestalta gator och torg så att andelen yta avsatt för tyngre trafik minskar och istället ger plats för möten och socialisering.
Frågan om vem som tar plats i det offentliga rummet är en fråga som forskarna och författarna till artikeln kopplar till rättvisa och segregering. Resonemanget är att låginkomsttagare i många av de länder som de observerat är hänvisade till kollektivtrafik och arbete utomhus och att detta kan innebära en större risk än för dem som är bättre bemedlade och kan välja vilka rum och sammanhang att vistas i. Risken för rumslig segregering och minskad social mix i de offentliga rummen kan då uppstå, vilket i grunden motverkar själva syftet med ett publikt rum.
En annan konsekvens, som författarna också beskriver, av individers val att inte röra sig i det offentliga rummet är det minskade befolkningsunderlaget för kommersiell och offentlig service som ett sådant beteende genererar. Detta, tillsammans med utvecklingen av e-handeln, väcker en rad ganska fundamentala frågor kring stadskärnors och stadsdelcentras funktion som handels- och mötesplats.
De positiva framtidsbilder som forskarna och författarna målar upp har sin utgångspunkt i att planeringen bör innehålla fler hälsoaspekter. Flera modeller för att systematiskt göra detta är under uppbyggnad, också inom SLU. En effekt av en mer hälsoinriktad planering är, enligt artikeln, en ökad efterfrågan på mindre stadsdelsparker som tjänar som nära tillflyktsorter, men också större parklandskap. Även gestaltningen av parker förutspås kanske förändras, där ”individuella” rumsligheter blir vanligare än exempelvis stora platser för sport och gemensam rekreation. Samtidigt framhålls att parkens betydelse som plats för träning och återhämtning troligtvis kommer att öka, och att den typen av individbaserade anläggningar förmodligen behöver få ta mer plats i framtiden. Vid sökande efter mer plats för dessa funktioner pekar författarna på att intresset för stadens ”icke-platser”, övergivna industriområden, tak med mera sannolikt kommer att öka.
Framtiden kan ta många vägar och pandemin är knappast över än på länge. Den svåraste frågan att reflektera över tycker jag är om ett ”sedan” verkligen kommer eller om det som vi nu iscensätter också är något som pekar på hur vi kommer att ha det även i fortsättningen. Å andra sidan finns här troligen en unik chans till snabbare omställning och att möjliggöra sådant som tidigare ansågs som otänkbart. Vissa refererar till sådana unika tillfällen i historien som paradigmskifte eller punkterad jämvikt, det vill säga tillfällen då förändring sker radikalt och med ökad hastighet. Det väsentliga är förstås att vi ser den förändring vi önskar och som bidrar till en mer hållbar framtid. Så, låt oss göra det som också föreslås i artikeln, tänka efter vad som är väsentligt att måna om men också vad som kanske helt plötsligt också är möjligt att förändra. Nu finns chansen!
Läs mer:
The impact of COVID-19 on public space: an early review of the emerging questions – design, parceptios and inequities av Jordi Honey-Rosés et al. Cities and Health.
CAROLINE DAHL
Har du gjort något för klimatet idag?
Tankesmedjan Moviums Fredrik Jergmo funderar i sin krönika över hållbarheten i våra resvanor.
Legobygge som illustration av urban natur
Göran Nilsson har varit på en workshop i Malmö där Lego-klossar blev ett uppskattat sätt att beskriva olika scenarier.
STAD speglar de globala målen
Tidskriften STAD kommer under 2018 att fördjupa sig i de globala målen. Den sociala hållbarheten är central i de urbana agendorna och den urbana livsmiljön står i fokus.
Plattformsdagarna är över – vad händer nu?
Hur tas alla visioner och idéer omhand efter Plattformsdagarna, där kompetenta yrkespersoner förväntas svara på hur just de vill bidra till en ny politik för levande städer, undrar tankesmedjans Titti Olsson.
Framtidens urbana landskap
År 2050: Sovstäder vaknar, soptippar är guldgruvor, förvaltare ett drömyrke, skolgården odlas, bytesplatsen är stadens viktigaste publika rum, mötesplatser flyttar inomhus och drönarna snurrar i skyn.
Pedagogisk modell för levande samhälle
Titti Olsson berättar om en pedagogisk modell för ett framtida samhälle, där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, och undrar varför vi inte tar hand om guldkornen.
Regnbäddar i mindre och större skala
Det finns ett stort intresse runt om i landet för regnbäddar. I sin krönika berättar och reflekterar Göran Nilsson utifrån Moviums senaste kurs på ämnet.
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Petter Åkerblom funderar över att tappa greppet.
Lägg till ny kommentar