Sällan har väl uttrycket ”Allt vi vet är att vi inte vet något” varit så passande som denna vår och sommar. Spekulationerna och spaningarna om vad som kommer efter pandemin är många och de spretar. Det gäller även när det gäller stadsbyggandet. Vissa förutspår att städer blir mer mänskliga eller att vi till och med behöver bygga helt nya städer. Andra lyfter fram att cykelbanor och plats för olika slags individuell mobilitet behöver prioriteras, och ytterligare någon menar att vår rörelsefrihet däremot minskar och vi därmed behöver ha betydligt mer service på nära håll. Bakom flera av dessa spaningar finns röster från bransch och en insatt allmänhet, men vad snackas det om inom akademin?

En tidigare kollega på SLU, forskaren Cecil Koninjendijk van den Bosch, är tillsammans med en lång rad medförfattare från akademin, tidigt ute med en översikt kring vilka nya forskningsfrågor som kan förväntas uppstå utifrån den pågående pandemin och hur denna kan påverka människors relation till offentliga rum. Forskarnas perspektiv är ett internationellt sådant, med deltagande författare från Spanien, México, Indien, Canada, Chile och Kina. I dessa länder har bestämmelserna kring sammankomster och urbant liv varit andra än i de svenska städerna men, oavsett detta: vilka spaningar gör dessa forskare?

Ett kluster med frågor som forskarna identifierar handlar om själva det publika rummet, hur det utformas och vem som använder det. Kommer rummen att bli mindre för att vi är färre, eller kommer de att bli större för att vi önskar större avstånd mellan oss? Båda alternativen är naturligtvis tänkbara och kan säkert också bli trender som utvecklas parallellt. En aspekt som skulle tala för att utrymmeskravet på det offentliga rummet kommer att öka är, enligt författarna, en trolig ökning av individuella fordon, och att dessa cyklar, scooters eller motsvarande behöver mer parkeringsutrymme på trottoarer och torg, förutom såklart cykelbanor att framföra dem på.

Här gäller det helt klart att vara på sin vakt så att inte gångtrafikanternas utrymme får stryka på foten. Å andra sidan är ett det kanske ett gyllene tillfälle att göra omprioriteringar mellan olika trafikslag och att omgestalta gator och torg så att andelen yta avsatt för tyngre trafik minskar och istället ger plats för möten och socialisering.

Frågan om vem som tar plats i det offentliga rummet är en fråga som forskarna och författarna till artikeln kopplar till rättvisa och segregering. Resonemanget är att låginkomsttagare i många av de länder som de observerat är hänvisade till kollektivtrafik och arbete utomhus och att detta kan innebära en större risk än för dem som är bättre bemedlade och kan välja vilka rum och sammanhang att vistas i. Risken för rumslig segregering och minskad social mix i de offentliga rummen kan då uppstå, vilket i grunden motverkar själva syftet med ett publikt rum.

En annan konsekvens, som författarna också beskriver, av individers val att inte röra sig i det offentliga rummet är det minskade befolkningsunderlaget för kommersiell och offentlig service som ett sådant beteende genererar. Detta, tillsammans med utvecklingen av e-handeln, väcker en rad ganska fundamentala frågor kring stadskärnors och stadsdelcentras funktion som handels- och mötesplats.

De positiva framtidsbilder som forskarna och författarna målar upp har sin utgångspunkt i att planeringen bör innehålla fler hälsoaspekter. Flera modeller för att systematiskt göra detta är under uppbyggnad, också inom SLU. En effekt av en mer hälsoinriktad planering är, enligt artikeln, en ökad efterfrågan på mindre stadsdelsparker som tjänar som nära tillflyktsorter, men också större parklandskap. Även gestaltningen av parker förutspås kanske förändras, där ”individuella” rumsligheter blir vanligare än exempelvis stora platser för sport och gemensam rekreation. Samtidigt framhålls att parkens betydelse som plats för träning och återhämtning troligtvis kommer att öka, och att den typen av individbaserade anläggningar förmodligen behöver få ta mer plats i framtiden. Vid sökande efter mer plats för dessa funktioner pekar författarna på att intresset för stadens ”icke-platser”, övergivna industriområden, tak med mera sannolikt kommer att öka.

Framtiden kan ta många vägar och pandemin är knappast över än på länge. Den svåraste frågan att reflektera över tycker jag är om ett ”sedan” verkligen kommer eller om det som vi nu iscensätter också är något som pekar på hur vi kommer att ha det även i fortsättningen. Å andra sidan finns här troligen en unik chans till snabbare omställning och att möjliggöra sådant som tidigare ansågs som otänkbart. Vissa refererar till sådana unika tillfällen i historien som paradigmskifte eller punkterad jämvikt, det vill säga tillfällen då förändring sker radikalt och med ökad hastighet. Det väsentliga är förstås att vi ser den förändring vi önskar och som bidrar till en mer hållbar framtid. Så, låt oss göra det som också föreslås i artikeln, tänka efter vad som är väsentligt att måna om men också vad som kanske helt plötsligt också är möjligt att förändra. Nu finns chansen!

Läs mer:

The impact of COVID-19 on public space: an early review of the emerging questions – design, parceptios and inequities av Jordi Honey-Rosés et al. Cities and Health.