Vad händer om platsen sviker?
Urbana platser för möten, som barer, gator och torg, berikar den som är öppen för mänsklig kontakt och mottaglig för berättelser.
På den legendariska baren Le Select på Boulevard du Montparnasse i Paris stod för några år sedan en bartender i övre medelåldern och torkade glasen med omsorg. När han hörde oss, som hängde vid bardisken, prata svenska inbördes med varandra lade han sig i och började samtala – på danska.
Det dröjde inte många minuter förrän han ur sin bröstficka halade upp ett gulnat tidningsklipp som visade en kvinna som fött tvillingar. Han var ett av de små barnen. Modern var danska och den parisiske bartendern bar ett danskt namn. Han hade aldrig varit i Danmark men talade en oklanderlig danska med oss.
I en annan del av världen
Nu står vi på en helt annan gata i en helt annan del av världen, nämligen i Panaji, huvudstad i den indiska delstaten Goa. Här studerar vi stadslivet och fotograferar bland annat ett av de otaliga förfallna portugisiska kolonialhusen som präglar såväl de goanska städerna som byarna på landsbygden och minner om en fyrahundra år lång kolonialtid. De ligger där med sina karaktäristiska tegeltak neddragna som långa luggar över pannan, bedagade, skvallrande om en svunnen storhetstid.
Portugisiskt arv i förfall
Minsta gata är präglad av folkliv i Panaji. En av dem som till synes bara vistas där på gatan är en man i övre medelåldern, iklädd en oklanderlig vit skjorta och med synligt portugisiskt påbrå. Han frågar varför detta ruckel är av sådant intresse för oss.
På grund av allt det som huset antyder och som säger något om platsen, om historien, om politik, om stadsliv, är vårt svar till honom. Utifrån ser det mest ut som om vi är intresserade av den pittoreska skönheten i förfallet. Han fortsätter att tala. Detta hus, upplyser han, förfaller på grund av en arvstvist mellan två systrar, numera bosatta i Portugal, som inte kan enas om vem som har rätt till huset. Under tiden har gräset slagit rot i fasaden.
Pratar danska
Detta säger han på danska. Och så halar han upp ett urblekt danskt körkort ur bröstfickan på sin vita skjorta.
Det visar sig att när Goa annekterades av Indien 1961 flyttade han med sin mor till Mocambique för att fortsätta gå i portugisisk skola. Sen blev den unge mannen skickad på stipendium till Tyskland för att läsa historia. Därefter blev det ytterligare ett stipendium, som berättigade till vidare studier i Danmark.
Ringar in situationen
Han bjuder på te på sitt stamkafé – det är ju teatime, även här i Goa. Han ringar med sina berättelser in situationen i Goa och redogör för det komplexa arvet efter portugiserna. Goas städer och byar ger ofta ett förfallet intryck. På grund av oklara ägarförhållanden kring kolonialhusen – och kanske även på grund av ett kluvet förhållande till den gamla kolonialmakten – undviker staten att agera. Många av husen tillåts stå och förfalla så till den grad att det till sist är lika bra att riva dem. Och därmed suddas historien ut, ett kulturarv går förlorat.
Han verkar bitter, besviken, uppgiven. Men säkert återkommen till Indien med något slags hopp, driven av någon sorts längtan. Hur länge har han varit här, i sin födelsestad?
Jag är inte här, svarar han lakoniskt med halvslutna ögon.
Var finns våra hjärtan?
Var finns mannen framför oss på kaféet som inte är där? Han som bär ett tummat gammalt danskt körkort i sin bröstficka och säger att hans första språk är portugisiska, men att hans andra är danska.
Så kärt det där tidningsklippet måste ha varit för bartendern i Paris, och så stark känslan för det danska språket. Men han var likväl parisare. Precis som den här mannen, en indier – eller en världsmedborgare – som återvänt till sin födelsestad i hopp om något, men vad?
Är det faktiskt sig själv han sökt på platsen men inte hittat? Platsen kan vara vårt minne, minnet kan vara platsen. Var finns egentligen våra hjärtan, vari består vår identitet, vår kärna? Hur tätt sammanvuxna är vi med en viss plats? Vad händer om platsen sviker? Är det då vår föreställning om oss själva blir till ett bleknat dokument närmast hjärtat?
Titti Olsson
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.