Vad händer om platsen sviker?
Urbana platser för möten, som barer, gator och torg, berikar den som är öppen för mänsklig kontakt och mottaglig för berättelser.
På den legendariska baren Le Select på Boulevard du Montparnasse i Paris stod för några år sedan en bartender i övre medelåldern och torkade glasen med omsorg. När han hörde oss, som hängde vid bardisken, prata svenska inbördes med varandra lade han sig i och började samtala – på danska.
Det dröjde inte många minuter förrän han ur sin bröstficka halade upp ett gulnat tidningsklipp som visade en kvinna som fött tvillingar. Han var ett av de små barnen. Modern var danska och den parisiske bartendern bar ett danskt namn. Han hade aldrig varit i Danmark men talade en oklanderlig danska med oss.
I en annan del av världen
Nu står vi på en helt annan gata i en helt annan del av världen, nämligen i Panaji, huvudstad i den indiska delstaten Goa. Här studerar vi stadslivet och fotograferar bland annat ett av de otaliga förfallna portugisiska kolonialhusen som präglar såväl de goanska städerna som byarna på landsbygden och minner om en fyrahundra år lång kolonialtid. De ligger där med sina karaktäristiska tegeltak neddragna som långa luggar över pannan, bedagade, skvallrande om en svunnen storhetstid.
Portugisiskt arv i förfall
Minsta gata är präglad av folkliv i Panaji. En av dem som till synes bara vistas där på gatan är en man i övre medelåldern, iklädd en oklanderlig vit skjorta och med synligt portugisiskt påbrå. Han frågar varför detta ruckel är av sådant intresse för oss.
På grund av allt det som huset antyder och som säger något om platsen, om historien, om politik, om stadsliv, är vårt svar till honom. Utifrån ser det mest ut som om vi är intresserade av den pittoreska skönheten i förfallet. Han fortsätter att tala. Detta hus, upplyser han, förfaller på grund av en arvstvist mellan två systrar, numera bosatta i Portugal, som inte kan enas om vem som har rätt till huset. Under tiden har gräset slagit rot i fasaden.
Pratar danska
Detta säger han på danska. Och så halar han upp ett urblekt danskt körkort ur bröstfickan på sin vita skjorta.
Det visar sig att när Goa annekterades av Indien 1961 flyttade han med sin mor till Mocambique för att fortsätta gå i portugisisk skola. Sen blev den unge mannen skickad på stipendium till Tyskland för att läsa historia. Därefter blev det ytterligare ett stipendium, som berättigade till vidare studier i Danmark.
Ringar in situationen
Han bjuder på te på sitt stamkafé – det är ju teatime, även här i Goa. Han ringar med sina berättelser in situationen i Goa och redogör för det komplexa arvet efter portugiserna. Goas städer och byar ger ofta ett förfallet intryck. På grund av oklara ägarförhållanden kring kolonialhusen – och kanske även på grund av ett kluvet förhållande till den gamla kolonialmakten – undviker staten att agera. Många av husen tillåts stå och förfalla så till den grad att det till sist är lika bra att riva dem. Och därmed suddas historien ut, ett kulturarv går förlorat.
Han verkar bitter, besviken, uppgiven. Men säkert återkommen till Indien med något slags hopp, driven av någon sorts längtan. Hur länge har han varit här, i sin födelsestad?
Jag är inte här, svarar han lakoniskt med halvslutna ögon.
Var finns våra hjärtan?
Var finns mannen framför oss på kaféet som inte är där? Han som bär ett tummat gammalt danskt körkort i sin bröstficka och säger att hans första språk är portugisiska, men att hans andra är danska.
Så kärt det där tidningsklippet måste ha varit för bartendern i Paris, och så stark känslan för det danska språket. Men han var likväl parisare. Precis som den här mannen, en indier – eller en världsmedborgare – som återvänt till sin födelsestad i hopp om något, men vad?
Är det faktiskt sig själv han sökt på platsen men inte hittat? Platsen kan vara vårt minne, minnet kan vara platsen. Var finns egentligen våra hjärtan, vari består vår identitet, vår kärna? Hur tätt sammanvuxna är vi med en viss plats? Vad händer om platsen sviker? Är det då vår föreställning om oss själva blir till ett bleknat dokument närmast hjärtat?
Titti Olsson
Är du för eller emot klimatet?
När världens ledare samlades i Köpenhamn för att lösa klimatkrisen misslyckades de. Att ta ansvar har visat sig vara för svårt på internationell nivå. Nu gäller det istället att våga ta steget till ett nationellt och lokalt – ja till och med ett individuellt – ansvar.
Är det möjligt?
Från skuld till ansvar
När detta skrivs är det avslutningsdag på Cop15 i Köpenhamn.
Går det att föhandla om klimatet? Vad skulle det innebära för stadsplaneringen om man införde nollvision, det vill säga förbjöd alla utsläpp av växthusgaser?
Staden som livsrum
Grått och gammalt om staden hos konservativ urban-kramare, tycker Måns Norlin på Movium om Larseric Johansons debattinlägg om stadens sanna värden.
Norlin tycker att Johansons inlägg luktar modernism. Dagens urbana människa är dock ingen produkt av modernismen, menar Norlin. Hon eller han väljer inte antingen staden eller landet, utan både och, samtidigt.
Urban-kramare förenen eder…
Det är hög tid att stå upp till försvar för staden. Inte för stadens avigsidor eller tillkortakommanden, men väl stadens kvaliteter. De kvaliteterna ökar knappast när vi nu ska ta hjälp av skogens träd eller lantgårdens kor, höns och grisar, anser Larseric Johanson, journalist på Tidningen Utemiljö.
-Det är dags för kamp. För ni finns väl, alla ni som njuter av staden och vill fortsätta att göra det. Ni som kan redovisa en ”stadsproveniens” i generationer, skriver han.
Gatukonst ger staden identitet
Staden består av rum. Inget rum blir ett hem förrän man har präglat det själv, därför måste moderna stadsplanerare lära sig att se gatukonsten som ett naturligt inslag.
Vi kan göra världen
lite, lite bättre!
Idag vet vi hur viktiga de gröna frågorna är, både för vårt eget och jordens välbefinnande. Borde det inte vara olagligt att känna till detta men ändå inte planera och agera utifrån det? Är inte det att medvetet vålla annan skada, eller i alla fall att hämma medmänniskors utveckling?
Vad är egentligen GRÖNT?
Vad betyder egentligen grönt? Pengar - som amerikanska dollar? Eller en sektor som sysslar med parkverksamhet? Miljövänligt framställd el? Har begreppet börjat bli slitet? Eller står det fortfarande för tillväxt och sundhet?
Lek föder gott ledarskap
Det är skillnad på fri lek och organiserad lek. I den fria leken skapar barn sina egna regler och lär sig konsten att kompromissa. Där läggs grunden för ett gott ledarskap. Men ger vi barn plats och tid att utveckla denna förmåga?
Utan trädgårdsmästaren ingen trädgård
Ulf Nordfjell gör det igen: skapar trädgård på Chelsea Flower Show 2009. Men utan trädgårdsmästaren hade han inte kommit långt. Det är på tiden att vi höjer yrkeskårens status.
Från pråliga monument
till aska i fjällbäcken
Hela kyrkogårdssektorn måste bli bättre på att möta önskemål och krav från kunderna. När individen står i fokus blir behoven fler och mer differentierade än någonsin tidigare.
FÖR VEM skapas lekplatserna?
Avslöjar inte fokuseringen på särskilda platser för barn en syn på barnet som en ofärdig människa? Budskapet blir: Utvecklas först och bli sedan en riktig människa med tillgång till staden!
Vital 28-åring söker kontakt med likasinnad
Det har länge talats om behovet av att samarbeta. Redan när jag började på Movium för sju år sedan talades det om vikten av en grön ombudsman som står upp för våra frågeställningar, eller ett gemensamt kansli som kan samordna de organisationer som arbetar med utemiljön. Vår bransch är för liten för att vi ska hålla på och dra åt olika håll, brukar också sägas.