Vad händer om platsen sviker?
Urbana platser för möten, som barer, gator och torg, berikar den som är öppen för mänsklig kontakt och mottaglig för berättelser.
På den legendariska baren Le Select på Boulevard du Montparnasse i Paris stod för några år sedan en bartender i övre medelåldern och torkade glasen med omsorg. När han hörde oss, som hängde vid bardisken, prata svenska inbördes med varandra lade han sig i och började samtala – på danska.
Det dröjde inte många minuter förrän han ur sin bröstficka halade upp ett gulnat tidningsklipp som visade en kvinna som fött tvillingar. Han var ett av de små barnen. Modern var danska och den parisiske bartendern bar ett danskt namn. Han hade aldrig varit i Danmark men talade en oklanderlig danska med oss.
I en annan del av världen
Nu står vi på en helt annan gata i en helt annan del av världen, nämligen i Panaji, huvudstad i den indiska delstaten Goa. Här studerar vi stadslivet och fotograferar bland annat ett av de otaliga förfallna portugisiska kolonialhusen som präglar såväl de goanska städerna som byarna på landsbygden och minner om en fyrahundra år lång kolonialtid. De ligger där med sina karaktäristiska tegeltak neddragna som långa luggar över pannan, bedagade, skvallrande om en svunnen storhetstid.
Portugisiskt arv i förfall
Minsta gata är präglad av folkliv i Panaji. En av dem som till synes bara vistas där på gatan är en man i övre medelåldern, iklädd en oklanderlig vit skjorta och med synligt portugisiskt påbrå. Han frågar varför detta ruckel är av sådant intresse för oss.
På grund av allt det som huset antyder och som säger något om platsen, om historien, om politik, om stadsliv, är vårt svar till honom. Utifrån ser det mest ut som om vi är intresserade av den pittoreska skönheten i förfallet. Han fortsätter att tala. Detta hus, upplyser han, förfaller på grund av en arvstvist mellan två systrar, numera bosatta i Portugal, som inte kan enas om vem som har rätt till huset. Under tiden har gräset slagit rot i fasaden.
Pratar danska
Detta säger han på danska. Och så halar han upp ett urblekt danskt körkort ur bröstfickan på sin vita skjorta.
Det visar sig att när Goa annekterades av Indien 1961 flyttade han med sin mor till Mocambique för att fortsätta gå i portugisisk skola. Sen blev den unge mannen skickad på stipendium till Tyskland för att läsa historia. Därefter blev det ytterligare ett stipendium, som berättigade till vidare studier i Danmark.
Ringar in situationen
Han bjuder på te på sitt stamkafé – det är ju teatime, även här i Goa. Han ringar med sina berättelser in situationen i Goa och redogör för det komplexa arvet efter portugiserna. Goas städer och byar ger ofta ett förfallet intryck. På grund av oklara ägarförhållanden kring kolonialhusen – och kanske även på grund av ett kluvet förhållande till den gamla kolonialmakten – undviker staten att agera. Många av husen tillåts stå och förfalla så till den grad att det till sist är lika bra att riva dem. Och därmed suddas historien ut, ett kulturarv går förlorat.
Han verkar bitter, besviken, uppgiven. Men säkert återkommen till Indien med något slags hopp, driven av någon sorts längtan. Hur länge har han varit här, i sin födelsestad?
Jag är inte här, svarar han lakoniskt med halvslutna ögon.
Var finns våra hjärtan?
Var finns mannen framför oss på kaféet som inte är där? Han som bär ett tummat gammalt danskt körkort i sin bröstficka och säger att hans första språk är portugisiska, men att hans andra är danska.
Så kärt det där tidningsklippet måste ha varit för bartendern i Paris, och så stark känslan för det danska språket. Men han var likväl parisare. Precis som den här mannen, en indier – eller en världsmedborgare – som återvänt till sin födelsestad i hopp om något, men vad?
Är det faktiskt sig själv han sökt på platsen men inte hittat? Platsen kan vara vårt minne, minnet kan vara platsen. Var finns egentligen våra hjärtan, vari består vår identitet, vår kärna? Hur tätt sammanvuxna är vi med en viss plats? Vad händer om platsen sviker? Är det då vår föreställning om oss själva blir till ett bleknat dokument närmast hjärtat?
Titti Olsson
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.
STADEN
hetare än någonsin
Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i en ny fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Nu är det de mest attraktiva områdena för stadsutveckling.
Idag finns inget val i planeringen: man måste respektera både medborgare och natur när städer växer.
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Odling som politisk handling
Stadsodling verkar vara en trend att räkna med och lanseras som vore den någonting helt nytt. Men stadsodling fanns redan på 1890-talet i Detroit.
Rätten till ett träd
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster, skriver Titti Olsson, som tänker på vikten av att se ett träd utanför fönstret när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Undermåliga skolgårdar hämmar barnens utveckling!
Idag är det tillåtet att bedriva skolverksamhet i lokaler utan utemiljö. Detta strider enligt vår mening mot både förnuft och lagstiftning. Det krävs gemensamma insatser för att främja och förbättra landets skolgårdar och förskolegårdar, menar Petter Åkerblom, Movium, Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut , och Johan Tranquist
kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn.