Urbana platser för möten, som barer, gator och torg, berikar den som är öppen för mänsklig kontakt och mottaglig för berättelser.

På den legendariska baren Le Select på Boulevard du Montparnasse i Paris stod för några år sedan en bartender i övre medelåldern och torkade glasen med omsorg. När han hörde oss, som hängde vid bardisken, prata svenska inbördes med varandra lade han sig i och började samtala – på danska.

Det dröjde inte många minuter förrän han ur sin bröstficka halade upp ett gulnat tidningsklipp som visade en kvinna som fött tvillingar. Han var ett av de små barnen. Modern var danska och den parisiske bartendern bar ett danskt namn. Han hade aldrig varit i Danmark men talade en oklanderlig danska med oss.

I en annan del av världen

Nu står vi på en helt annan gata i en helt annan del av världen, nämligen i Panaji, huvudstad i den indiska delstaten Goa. Här studerar vi stadslivet och fotograferar bland annat ett av de otaliga förfallna portugisiska kolonialhusen som präglar såväl de goanska städerna som byarna på landsbygden och minner om en fyrahundra år lång kolonialtid. De ligger där med sina karaktäristiska tegeltak neddragna som långa luggar över pannan, bedagade, skvallrande om en svunnen storhetstid.

Portugisiskt arv i förfall

Minsta gata är präglad av folkliv i Panaji. En av dem som till synes bara vistas där på gatan är en man i övre medelåldern, iklädd en oklanderlig vit skjorta och med synligt portugisiskt påbrå. Han frågar varför detta ruckel är av sådant intresse för oss.

På grund av allt det som huset antyder och som säger något om platsen, om historien, om politik, om stadsliv, är vårt svar till honom. Utifrån ser det mest ut som om vi är intresserade av den pittoreska skönheten i förfallet. Han fortsätter att tala. Detta hus, upplyser han, förfaller på grund av en arvstvist mellan två systrar, numera bosatta i Portugal, som inte kan enas om vem som har rätt till huset. Under tiden har gräset slagit rot i fasaden.

Pratar danska

Detta säger han på danska. Och så halar han upp ett urblekt danskt körkort ur bröstfickan på sin vita skjorta.

Det visar sig att när Goa annekterades av Indien 1961 flyttade han med sin mor till Mocambique för att fortsätta gå i portugisisk skola. Sen blev den unge mannen skickad på stipendium till Tyskland för att läsa historia. Därefter blev det ytterligare ett stipendium, som berättigade till vidare studier i Danmark.

Ringar in situationen

Han bjuder på te på sitt stamkafé – det är ju teatime, även här i Goa. Han ringar med sina berättelser in situationen i Goa och redogör för det komplexa arvet efter portugiserna. Goas städer och byar ger ofta ett förfallet intryck. På grund av oklara ägarförhållanden kring kolonialhusen – och kanske även på grund av ett kluvet förhållande till den gamla kolonialmakten – undviker staten att agera. Många av husen tillåts stå och förfalla så till den grad att det till sist är lika bra att riva dem. Och därmed suddas historien ut, ett kulturarv går förlorat.

Han verkar bitter, besviken, uppgiven. Men säkert återkommen till Indien med något slags hopp, driven av någon sorts längtan. Hur länge har han varit här, i sin födelsestad?

Jag är inte här, svarar han lakoniskt med halvslutna ögon.

Var finns våra hjärtan?

Var finns mannen framför oss på kaféet som inte är där? Han som bär ett tummat gammalt danskt körkort i sin bröstficka och säger att hans första språk är portugisiska, men att hans andra är danska.

Så kärt det där tidningsklippet måste ha varit för bartendern i Paris, och så stark känslan för det danska språket. Men han var likväl parisare. Precis som den här mannen, en indier – eller en världsmedborgare – som återvänt till sin födelsestad i hopp om något, men vad?

Är det faktiskt sig själv han sökt på platsen men inte hittat? Platsen kan vara vårt minne, minnet kan vara platsen. Var finns egentligen våra hjärtan, vari består vår identitet, vår kärna? Hur tätt sammanvuxna är vi med en viss plats? Vad händer om platsen sviker? Är det då vår föreställning om oss själva blir till ett bleknat dokument närmast hjärtat?