
I bron vid Malmö Live finns en inbyggd ljudinstallation. Foto: Maria Eklind
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Nyligen deltog jag i en ljudvandring i centrala Malmö som avslutades med en workshop på Östra kyrkogården. På vandringen medverkade representanter från universitet, myndigheter, branschorganisationer, kommuner, kyrkogårdar och det privata näringslivet. Startpunkten för vandringen var den nya bron vid Malmö Live, döpt till Birgit Nilssons gångbro. En mycket påkostad bro som det dessutom låter om. I bron finns en permanent ljudinstallation, Via, av tonsättaren Kim Hedås som följer dig över bron genom 21 högtalare, dygnet runt. En spännande, suggestiv och lite meditativ upplevelse med tolv timmars musik i olika slingor vars mönster repeteras var åttonde vecka. Ljudet har lyfts upp till konst som ska upplevas, det får ta plats i stadsrummet och det har fått kosta pengar, mycket pengar.
Ljudet av bron dröjer sig kvar hos mig när vi går vidare in mot Malmös centrala kärna, men väl inne i Gamla Väster upplever jag det plötsligt som tyst. Biltrafiken dominerar inte längre stadsbilden och jag inser plötsligt vilket ljud som sticker ut i stadsdelen på förmiddagen, ljudet från alla varutransporter med lastbil. Nu är det inte längre en monoton stressande ljudmatta från biltrafiken på Norra Vallgatan, utan ljudtoppar från enstaka lastbilars motorer och bromsar med slamrande handtruckar på lastbryggor. Ljud som får mig att associera till stadsliv och aktiviteter och som inte framkallar varken stress eller olust.
Via Stortorget och Lilla torg går vi vidare mot Gustav Adolfs torg. Får verkligen bussar och lastbilar låta så mycket? Inga andra ljud konkurrerar med dessa stora transportmedel i de delar av Malmö som kallas Gamla staden. Dagens personbilar är väldigt tysta och tar egentligen ingen stor plats i ljudbilden förrän de får upp hastigheten och blir många. Det är framför allt däcken mot asfalten som låter och jag förstår plötsligt att elbilens tysta framfart inte blir verklighet utan tysta vägbeläggningar och nya däckkonstruktioner. På sätt och vis en sorglig insikt för mig som sett fram emot de tysta elbilarna.
När vi når Gamla kyrkogården vid Gustav Adolfs torg samlar vi våra intryck. Ett bestående minne från min första ljudpromenad är samtidigt en stor förvåning. Jag hörde inte ett enda samtal mellan två promenerande människor på min väg genom staden. Har vi slutat att prata med varandra? Nej, egentligen inte, men de få röster jag hör adresseras någon helt annan, i Malmö eller världen, via mobiltelefoner och hörlurar.
I det Vinnovastödda projektet ”Stadens hållbara ljudrum” är målet en medveten ljudgestaltning för att skapa ett hållbart ljudlandskap som främjar hälsa och sociala aspekter genom en kombination av ljuddämpning och ljudalstring i staden. Städerna växer, ljud och buller ökar och efterfrågan på stadsakustik som nytt kompetens- och kunskapsfält växer. På konferensen ”Lyssna” i Lunds stadshall berättar Jonas Christensson från företaget Ecophon att det är konsonanterna som bär informationen, och att klassrummen måste inredas rätt för bra ljudakustik och inlärning. Det hjälper liksom inte att sätta upp gardiner eftersom de dämpar vokaler och konsonanter lika mycket. Utomhus och i naturen har träden samma effekt för god ljudakustik, de förstärker konsonanterna och skapar en god inlärningsmiljö. Plötsligt förstår jag mer om varför utomhuspedagogiken är så viktig och att ”I ur och skur”-skolan fungerar så bra. Det kunnandet behöver vi ta med oss när vi planerar och gestaltar staden.
Fredrik Jergmo
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.