
I bron vid Malmö Live finns en inbyggd ljudinstallation. Foto: Maria Eklind
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Nyligen deltog jag i en ljudvandring i centrala Malmö som avslutades med en workshop på Östra kyrkogården. På vandringen medverkade representanter från universitet, myndigheter, branschorganisationer, kommuner, kyrkogårdar och det privata näringslivet. Startpunkten för vandringen var den nya bron vid Malmö Live, döpt till Birgit Nilssons gångbro. En mycket påkostad bro som det dessutom låter om. I bron finns en permanent ljudinstallation, Via, av tonsättaren Kim Hedås som följer dig över bron genom 21 högtalare, dygnet runt. En spännande, suggestiv och lite meditativ upplevelse med tolv timmars musik i olika slingor vars mönster repeteras var åttonde vecka. Ljudet har lyfts upp till konst som ska upplevas, det får ta plats i stadsrummet och det har fått kosta pengar, mycket pengar.
Ljudet av bron dröjer sig kvar hos mig när vi går vidare in mot Malmös centrala kärna, men väl inne i Gamla Väster upplever jag det plötsligt som tyst. Biltrafiken dominerar inte längre stadsbilden och jag inser plötsligt vilket ljud som sticker ut i stadsdelen på förmiddagen, ljudet från alla varutransporter med lastbil. Nu är det inte längre en monoton stressande ljudmatta från biltrafiken på Norra Vallgatan, utan ljudtoppar från enstaka lastbilars motorer och bromsar med slamrande handtruckar på lastbryggor. Ljud som får mig att associera till stadsliv och aktiviteter och som inte framkallar varken stress eller olust.
Via Stortorget och Lilla torg går vi vidare mot Gustav Adolfs torg. Får verkligen bussar och lastbilar låta så mycket? Inga andra ljud konkurrerar med dessa stora transportmedel i de delar av Malmö som kallas Gamla staden. Dagens personbilar är väldigt tysta och tar egentligen ingen stor plats i ljudbilden förrän de får upp hastigheten och blir många. Det är framför allt däcken mot asfalten som låter och jag förstår plötsligt att elbilens tysta framfart inte blir verklighet utan tysta vägbeläggningar och nya däckkonstruktioner. På sätt och vis en sorglig insikt för mig som sett fram emot de tysta elbilarna.
När vi når Gamla kyrkogården vid Gustav Adolfs torg samlar vi våra intryck. Ett bestående minne från min första ljudpromenad är samtidigt en stor förvåning. Jag hörde inte ett enda samtal mellan två promenerande människor på min väg genom staden. Har vi slutat att prata med varandra? Nej, egentligen inte, men de få röster jag hör adresseras någon helt annan, i Malmö eller världen, via mobiltelefoner och hörlurar.
I det Vinnovastödda projektet ”Stadens hållbara ljudrum” är målet en medveten ljudgestaltning för att skapa ett hållbart ljudlandskap som främjar hälsa och sociala aspekter genom en kombination av ljuddämpning och ljudalstring i staden. Städerna växer, ljud och buller ökar och efterfrågan på stadsakustik som nytt kompetens- och kunskapsfält växer. På konferensen ”Lyssna” i Lunds stadshall berättar Jonas Christensson från företaget Ecophon att det är konsonanterna som bär informationen, och att klassrummen måste inredas rätt för bra ljudakustik och inlärning. Det hjälper liksom inte att sätta upp gardiner eftersom de dämpar vokaler och konsonanter lika mycket. Utomhus och i naturen har träden samma effekt för god ljudakustik, de förstärker konsonanterna och skapar en god inlärningsmiljö. Plötsligt förstår jag mer om varför utomhuspedagogiken är så viktig och att ”I ur och skur”-skolan fungerar så bra. Det kunnandet behöver vi ta med oss när vi planerar och gestaltar staden.
Fredrik Jergmo
Vad ska vi göra med Hjalmar?
Den nya staden växer fram i Kiruna – men på en plats där ingen velat ha en stad tidigare. Dödens dal, kallas den av belackarna.
På spaning med Moviums ledningsråd
I mitten av maj träffades Tankesmedjan Moviums ledningsråd för att spana efter trender och framtidsfrågor. Nyfiken? >>
Skapa möten istället för gränser
Är det möjligt att designa med en känslighet för sociala processer, kanske till och med skapa möjlighet för integration och givande sociala möten? Det frågar sig fyra blivande landskapsarkitekter som nyligen arrangerade Landskapsarkitekturdagen med temat Merging landscapes på SLU i Alnarp.
Det överbeskyddade barnet
Synen på vad som är lämplig och olämplig lek, eller lämpliga eller olämpliga lekplatser, är underordnad sin samtids kontext, skriver Anna Lenninger.
Elbilar och attraktiva städer
Fredrik Jergmo har kört laddhybrid i några veckor och funderar över elbilens roll i våra städer i framtiden.
JAPAN PÅ MITT SÄTT
Kerstin Nilermark reste till Japan första gången 2009, och drömmer därefter alltid om nästa Japanresa. Läs hennes krönika om mötet med Japan.
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Lägg till ny kommentar