Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF, och Föreningen Sveriges Kyrkogårdschefer, FSK, arrangerade 27 september – 1 oktober en studieresa till Basel med omnejd. Nyss hemkommen från denna resa sitter jag nu på kammaren och försöker smälta och sortera alla intryck. Under Claes-Anders Malmbergs, konsult på Acama AB, kunniga guidning kunde vi – det vill säga yrkesverksamma och förtroendevalda inom branschen - förkovra oss i begravningsväsendets mysterier i både Tyskland, Schweiz, Österrike och Frankrike.

Så vad är utmärkande för dessa länder?

Tyskland

I Tyskland finns drygt 25 000 kyrkogårdar. Det grundläggande ansvaret vilar på kommunerna samtidigt som de kyrkliga kyrkogårdarna, som kompletterar de kommunala, står i ett konkurrensförhållande. I Tyskland finns också både kyrkogårdar och krematorier i privat regi. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom Friedhofsgebüren, avgifter som betalas av de efterlevande. På de kommunala kyrkogårdarna finns en viss skattefinansierad verksamhet för kyrkogårdarnas grönvärde, eftersom de utgör en del av stadens gröna lunga, och som stöd för kulturminnesskyddet. Kring grönvärdet råder stora politiska intressekonflikter då många kommuner i bistra ekonomiska tider försöker avgiftsfinansiera allt mer.

Frankrike

Liksom i Tyskland ligger huvudansvaret på kommunerna även om det i Frankrike också finns privata alternativ. Även finansieringen är snarlik den tyska. Religionen betyder mycket för beslutet om kremation eller jordbegravning, övervägande delen av de troende önskar jordbegravning medan förhållandet är det omvända för de icke troende. I samma undersökning tycker 85 % av de tillfrågade att det helt enkelt är för dyrt att dö – genomsnittskostnaden ligger på 3000 Euro, cirka 25 500 svenska kronor.

Österrike

Även i Österrike är kyrkogårdsväsendet i grunden en kommunal uppgift. Inte heller här är kremation så brukligt som i Tyskland och Norden även om det sedan länge finns en stigande tendens. Precis som i Tyskland är det vanligt att privata kyrkogårdsträdgårdsmästare, entreprenörer, utför gravskötseln.

Schweiz

Kommunerna, men även de 26 olika kantonerna, har det grundläggande ansvaret för kyrkogårdsväsendet. Här finns däremot inget begravningstvång utan det är fullt möjligt att förvara urnor hemma i bokhyllan. I staden Basel är det möjligt att få en gratis begravning under förutsättning att man både bor och dör där. Efter 20 år grävs urnan upp och placeras i en gemsamhetsgrav. I det krematorium vi besökte vilade cigarrettröken tung och i ugnarna kremerades stoftet efter tre kistor samtidigt i olika våningsplan med galler emellan. Mänskliga reservdelar återvinns och förtjänsten finansierar personalens vinterkläder. Askan mals därefter manuellt.

Som en gemensam nämnare för alla begravningsplatser vi besökte upplevde jag den stora variationen av gravanordningar. De gav nästan intrycket av en utställning, precis som när man besöker BUGA-mässans kyrkogårdsavdelning. Det var också väldigt vanligt att täcka graven helt med växtmaterial.

Höjdpunkter

När jag tillfrågade mina medresenärer om vilket mål på resan de upplevt som höjdpunkt var det dock ingen som nämnde kyrkogårdarna. Det enhälliga svaret var besöken på Mainau och kapellet Notre-Dame du Haut i Ronchamp.

Mainaus slottsträdgård i Bodensjön visade upp sina behag i en vacker sensommarskrud. Lennart Bernadotte, som köpte slottet av sin far 1932, har sagt att hans förhållande till botanik handlade mest om nyfikenhet, estetisk njutning och vördnad. Andra fick svara för sakkunskapen. Det arboretum som finns på ön påbörjades redan 1853 och här finns många stora, annorlunda och exotiska träd. Temat för Mainau Flower Year 2012 var Sunshine dreaming – Southern islands, något som bland annat gestaltades av enorma dahliaplanteringar som kunde få vem som helst på gott humör. Säga vad man vill om dahlior men de skäms inte för sig! Och här var det ju verkligen en samlad sakkunskap som var på besök och som både lät sig imponeras och inspireras av såväl exotiska botaniska skatter som den imponerande skötselnivån.

Notre-Dame du Haut är en pilgrimskyrka dit tio tusentals vallfärdar varje år. Den ritades av Le Corbusier och uppfördes 1950-54. Fasaden i vitmålad betong är uppstyckad av små, asymmetriskt placerade ljusinsläpp som ger ett mångskiftande ljus på insidan beroende av hur solen står på himlen. Hela anläggningen är ritad strikt efter Le Corbusiers proportionssystem Modulor. Från dalen får man ett intryck av ett stort vitt skepp som svävar på sluttningen. Väl värt ett besök om man befinner sig i närheten!

Trots att jag blev stoppad och kroppsvisiterad i 4 av 4 möjliga säkerhetskontroller och att mitt bagage inte kom fram förrän efter två dagar är det inte detta jag kommer att minnas. I stället är det gemenskapen med 59 likasinnade som under fem dagar tillsammans inspirerats, delat erfarenheter och diskuterat gemensamma problem och möjligheter. Jag ser redan fram emot att få hänga på låset och anmäla mig till nästa resa!