Utblick gav inblick i Europeiska kyrkogårdar
Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF, och Föreningen Sveriges Kyrkogårdschefer, FSK, arrangerade 27 september – 1 oktober en studieresa till Basel med omnejd. Nyss hemkommen från denna resa sitter jag nu på kammaren och försöker smälta och sortera alla intryck. Under Claes-Anders Malmbergs, konsult på Acama AB, kunniga guidning kunde vi – det vill säga yrkesverksamma och förtroendevalda inom branschen - förkovra oss i begravningsväsendets mysterier i både Tyskland, Schweiz, Österrike och Frankrike.
Så vad är utmärkande för dessa länder?
Tyskland
I Tyskland finns drygt 25 000 kyrkogårdar. Det grundläggande ansvaret vilar på kommunerna samtidigt som de kyrkliga kyrkogårdarna, som kompletterar de kommunala, står i ett konkurrensförhållande. I Tyskland finns också både kyrkogårdar och krematorier i privat regi. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom Friedhofsgebüren, avgifter som betalas av de efterlevande. På de kommunala kyrkogårdarna finns en viss skattefinansierad verksamhet för kyrkogårdarnas grönvärde, eftersom de utgör en del av stadens gröna lunga, och som stöd för kulturminnesskyddet. Kring grönvärdet råder stora politiska intressekonflikter då många kommuner i bistra ekonomiska tider försöker avgiftsfinansiera allt mer.
Frankrike
Liksom i Tyskland ligger huvudansvaret på kommunerna även om det i Frankrike också finns privata alternativ. Även finansieringen är snarlik den tyska. Religionen betyder mycket för beslutet om kremation eller jordbegravning, övervägande delen av de troende önskar jordbegravning medan förhållandet är det omvända för de icke troende. I samma undersökning tycker 85 % av de tillfrågade att det helt enkelt är för dyrt att dö – genomsnittskostnaden ligger på 3000 Euro, cirka 25 500 svenska kronor.
Österrike
Även i Österrike är kyrkogårdsväsendet i grunden en kommunal uppgift. Inte heller här är kremation så brukligt som i Tyskland och Norden även om det sedan länge finns en stigande tendens. Precis som i Tyskland är det vanligt att privata kyrkogårdsträdgårdsmästare, entreprenörer, utför gravskötseln.
Schweiz
Kommunerna, men även de 26 olika kantonerna, har det grundläggande ansvaret för kyrkogårdsväsendet. Här finns däremot inget begravningstvång utan det är fullt möjligt att förvara urnor hemma i bokhyllan. I staden Basel är det möjligt att få en gratis begravning under förutsättning att man både bor och dör där. Efter 20 år grävs urnan upp och placeras i en gemsamhetsgrav. I det krematorium vi besökte vilade cigarrettröken tung och i ugnarna kremerades stoftet efter tre kistor samtidigt i olika våningsplan med galler emellan. Mänskliga reservdelar återvinns och förtjänsten finansierar personalens vinterkläder. Askan mals därefter manuellt.
Som en gemensam nämnare för alla begravningsplatser vi besökte upplevde jag den stora variationen av gravanordningar. De gav nästan intrycket av en utställning, precis som när man besöker BUGA-mässans kyrkogårdsavdelning. Det var också väldigt vanligt att täcka graven helt med växtmaterial.
Höjdpunkter
När jag tillfrågade mina medresenärer om vilket mål på resan de upplevt som höjdpunkt var det dock ingen som nämnde kyrkogårdarna. Det enhälliga svaret var besöken på Mainau och kapellet Notre-Dame du Haut i Ronchamp.
Mainaus slottsträdgård i Bodensjön visade upp sina behag i en vacker sensommarskrud. Lennart Bernadotte, som köpte slottet av sin far 1932, har sagt att hans förhållande till botanik handlade mest om nyfikenhet, estetisk njutning och vördnad. Andra fick svara för sakkunskapen. Det arboretum som finns på ön påbörjades redan 1853 och här finns många stora, annorlunda och exotiska träd. Temat för Mainau Flower Year 2012 var Sunshine dreaming – Southern islands, något som bland annat gestaltades av enorma dahliaplanteringar som kunde få vem som helst på gott humör. Säga vad man vill om dahlior men de skäms inte för sig! Och här var det ju verkligen en samlad sakkunskap som var på besök och som både lät sig imponeras och inspireras av såväl exotiska botaniska skatter som den imponerande skötselnivån.
Notre-Dame du Haut är en pilgrimskyrka dit tio tusentals vallfärdar varje år. Den ritades av Le Corbusier och uppfördes 1950-54. Fasaden i vitmålad betong är uppstyckad av små, asymmetriskt placerade ljusinsläpp som ger ett mångskiftande ljus på insidan beroende av hur solen står på himlen. Hela anläggningen är ritad strikt efter Le Corbusiers proportionssystem Modulor. Från dalen får man ett intryck av ett stort vitt skepp som svävar på sluttningen. Väl värt ett besök om man befinner sig i närheten!
Trots att jag blev stoppad och kroppsvisiterad i 4 av 4 möjliga säkerhetskontroller och att mitt bagage inte kom fram förrän efter två dagar är det inte detta jag kommer att minnas. I stället är det gemenskapen med 59 likasinnade som under fem dagar tillsammans inspirerats, delat erfarenheter och diskuterat gemensamma problem och möjligheter. Jag ser redan fram emot att få hänga på låset och anmäla mig till nästa resa!
Angela Sandell
Koordinator nätverket Kyrkogård
Hur ser framtidens stad ut?
Det är intressant att jämföra livsstilstrender med de städer vi utvecklar. Hur låter vi dessa trender influera vårt samhällsbyggande?
Framtidens kyrkogårdsbransch
Movium Partnerskaps nätverk Kyrkogårds ledord är samverkan. Vi arbetar i ett forum där branschens gemensamma frågor lyfts för att ta del av – och påverka – aktuell forskning och utveckling.
Slutet på oljan – när ökar städernas självförsörjning?
Per G Berg, professor i landskapsarkitektur, menar att ökad lokal produktion av mat och bränsle är nödvändig i en framtid anpassad efter ökade priser på den ändliga resursen fossilt bränsle. Hur anpassar vi våra städer efter detta kommande behov?
Tänk om man förbjöd landskapsarkitekter att använda gräs!
Ja, det skulle ju vara ett ordentligt paradigmskifte i både utformning och förvaltning av urbana grönytor.
Tharirtorget och den sociala ordningens makt
Under våren var Tharirtorget i Kairo scenplats för en revolution, samtidigt som den sociala ordningen upprätthölls av revolutionärerna själva.
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.
STADEN
hetare än någonsin
Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i en ny fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Nu är det de mest attraktiva områdena för stadsutveckling.
Idag finns inget val i planeringen: man måste respektera både medborgare och natur när städer växer.
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Lägg till ny kommentar