Malmö stad vill få igång ett samtal med sina medborgare kring ett gammalt traditionellt förortstorg, Segevångs torg, en gång i tiden blomstrande med småbutiker som fiskaffär och fruktförsäljning. Idag liknar torget, som så många andra torg från samma epok, mest en ödslig stäpp. Inget folkvimmel där, precis. Malmö stad sticker ut hakan genom att göra en film som visar ett nytt grepp – att anställa kommunala så kallade torggängare, det vill säga personer i olika åldrar och av olika kön, som helt enkelt ska hänga runt på torget.

Fejkad film

Filmen, betonar Malmö stad nogsamt på sin hemsida, är inte på riktigt. Den är gjord som ett startskott på ett samtal om torget. Staden är beroende av sina medborgare för att det, som man skriver på sin hemsida, ska vara möjligt att skapa nya, hållbara lösningar. Kanske, skriver man också, är en fejkad film inte bästa sättet att göra Segevångs torg mer levande, men här vill staden verkligen våga prova saker som inte gjorts förut. 

Gott så. Kanske kan man inte förvänta sig att Malmö stad ska avslöja allt de tänker i en fejkad film, men jag blir ändå beklämd när jag ser den. Varför? För att den inte sätter fingret på det väsentliga, det samtalet borde handla om. Den intervjuade så kallade projektledaren, säger i filmen att syftet med filmens torggängare är att ”fylla upp torget – kommer en kommer flera”. Och bakomfilmen, där man hoppas att man får se och lyssna på hur Malmö stads folk själva sitter och diskuterat vad problemet med torget kan vara och vad man önskar få ut av medborgardialogen, visar bara hur de själva sitter vid sina datorer och fnissar och är ute på torget och filmar.

Missbrukad föreställning

Förutom att filmen är rätt töntig, är det inte just denna föreställning – att folk dras till folk – som man ideligen missbrukar och missförstår i dagens planering, där mötesplatser är ett heligt ord och tycks vara lösningen på allt? På arkitektskisser och visionsbilder av nya områden är människor utplacerade i överflöd. Men vad gör de där egentligen? Planlöst irrar de omkring, eller sitter likt personer i en Edward Hopper-målning och sysslar var och en med sitt, utan kontakt med varandra – eller ens med platsen i sig. Ständigt saknas begripliga sammanhang.

Aldrig får jag den givna frågan besvarad, det svar som skulle vara lösningen på alla ödsligt tomma torg: Vad är det som har fått den allra första människan att söka sig dit över huvud taget?

Se filmen här.