Förra veckan kom IPCC:s klimatrapport som visar att jordens temperaturhöjningar kommer snabbare än tidigare förväntat och att det otvetydigt är människan som orsakar detta. Rapporten har fått stort utrymme i pressen och vi är nog många som sitter och tummar på den så här i inledningen av höstens arbete. Men, mitt i den vackra högsommaren, den 29 juli, inträffade också Overshoot Day. Man kan inte säga annat än att solen gick i moln den dagen för oss som arbetar för miljön.

Overshoot Day har funnits sedan 1970 och anger den dag då årets ”budgeterade” resurser har förbrukats om vi globalt inte ska förbruka resurser i snabbare takt än att de hinner återbildas för nästa generation. 1970 inföll dagen den 30 december. Nu, 51 år senare, infaller den alltså fem månader tidigare. Det är en tung insikt för de som engagerat sig i de senaste decenniernas miljöarbete och man ställer sig frågan om vad som verkligen gör skillnad? I nästa nummer av Tidskriften STAD som vi släpper den 20 september skriver vi mer om resurser och resurshushållning och vårt sista nummer för året kommer att rikta fokus på klimatet. Att Overshoot Day inträffade redan i juli innebär alltså att vi kommer att knapra på ”resurskapitalet” under årets återstående månader och därmed ge nästa generation sämre förutsättningar.

Det planetära perspektivet och det gemensamma ansvaret för miljön är också närvarande på Arkitekturbiennalen i Venedig, som jag besökte för någon vecka sedan. Biennalen öppnade i maj, ett år försenat på grund av den pågående pandemin, och temat är ”Hur vi ska leva tillsammans?”. Utställningen, kurerad av Hashim Sarkis från MIT, spinner fem undertema kring begreppet ”tillsammans” som känns både relevanta och inspirerande. Ett par av dessa, Tillsammans tvärs gränser och Tillsammans som en planet lockar särskilt till eftertanke kring resurser och klimat genom vackra utställningsrum med starka budskap som både problematiserar och ger hopp.

The Earth is an Architecture beskriver infrastruktur och de planetära element som respektive är kopplad till.

Protecting Global Commons var en del av det förstnämnda temat där utställningar kring polerna, planetens atmosfär och Amazonas lyfter fram dessa känsliga miljöer som är gemensamma men svåra för många av oss att föreställa oss. Genom arkitekturen kommuniceras miljöernas utsatthet men också dilemmat av att arkitektur har bidragit till att det finns ett hot mot dem samtidigt som den nu måste bidra till att skydda dem. I utställningsdelen Re-sourcing the resources tas ett steg längre, från betraktande till förslag, med utställningar som bland annat kartlägger den orättvisa fördelningen av jordens resurser och föreslår hur dessa kan förbättras genom systemförändring. Miljöer som exempelvis lyfts fram är bergskedjor, grottor, laguner och glaciärer.

Den suggestiva utställningsdelen The Planet After Geoengineering förmedlar fem så kallade geohistorier för att locka till debatt i spänningsfältet mellan de som menar att människan bör motverka klimatförändringar genom att medvetet manipulera jordens olika system och de som menar att man all sådan påverkan bör minimeras. Historierna som berättas och visualiseras är utopiska, men just därför så spännande att studera eftersom det ju finns allvarliga undertoner som engagerar. Berättelserna om Petrified Carbon, Dust Cloud, Sky River, Artic Albedo och Sulfur Storm tar alla utgångspunkt i en aktuell klimat- och miljökris som påverkar hela planeten.

För att möta dessa skisseras arkitektoniska lösningar som är innovativa och på gränsen till lite galna. Som att exempelvis konstruera sfärer där ett arktiskt klimat kan återskapas samtidigt som läckande metangas från den upptinande marken tas tillvara i dessa sfären och förädlas av metanätande bakterier som skapar nya förutsättningar för flora och fauna i dessa arktiska bubblor. Jo, lite galet är det nog… men jag gläds åt projektets lustfyllda förslag och modet av att dra en idé till sin ytterlighet. För oavkortat realismen i själva idéerna så finns det samtidigt allvarliga och seriösa reflektioner kring de förändrade geopolitiska spelreglerna som klimatkrisen också innebär.

The World Turned Inside Out ifrågasätter vad vi egentligen vet om planeten och hur relationen mellan jorden och människan ser ut och förändras med ny kunskap.

Ytterligare andra av Biennalens utställningstema fokuserar på de sociala aspekterna av ”tillsammans” genom att kommunicera idéer kring hur vi kan bygga gemenskap i en allt mer individualiserad och digital tillvaro. Hur nya hushållskonstellationer kräver rumslig innovation och hur värdiga, jämlika och inkluderande rum och platser kan skapas för goda levnadsförhållande. Videosamtalet (How) Will We Live (Together)? med tankeväckande personer som Saskia Sassen och Richard Sennett är ytterligare en del av utställningen där man kan tillbringa en lång tid. Sammantaget så lämnar jag utställningen efter tre dagars intensivt tittande, läsande, diskuterande och reflekterande men en känsla av hur allt hänger samman och att det är tillsammans som vi måste gå vidare.

Så nu när vi har passerat Overshoot Day så kanske det är på sin plats att ägna sig lite mer åt just de aktiviteter som kräver påfallande lite resurser för att genomföras eller till om med växer ju mer vi ägnar oss åt dem. Jag menar så klart självklara mellanmänskliga aktiviteter som att mötas och umgås, att slå sig ner på en bänk och kolla på folk eller bara njuta av grönskan. Aktiviteter som också har fått stå tillbaka under pandemins påtvingade isolering och distansering. Det är därför, på sitt sätt, glädjande att i miljöns namn och med inspiration av Biennalen under hösten prioritera just tid tillsammans med varandra.

Future Island of Venice: The Time of Stone spekulerar kring ett framtida ölandskap av ”micro-ekosystem” som följsamt anpassar sig efter ett förändrat klimat.

På Movium satsar vi också på att mötas under hösten. Den 28 september ordnar vi en digital workshop kring narrativ och alternativa metoder i stadsplanering på temat ”Visuella metoder – en möjlighet för att gagna social rättvisa i gröna urbana rum?” Den 5 oktober arrangerar vi ett seminarium på temat ”Vatten och vegetation som värden i stadsmiljö” och dagen efter, den 6 oktober, arrangerar vi ett seminarium på temat ”Tätortsnära skog – utveckling och skogsskötsel med många mål”. Båda seminarierna kan man delta i på distans, men om covid-restriktioner tillåter så kommer det också vara möjligt att delta på plats i Sundsvall.