
Foto: Nadja Voorham.

Foto: Nadja Voorham.

Foto: Nadja Voorham.

Foto: Nadja Voorham.

Foto: Nadja Voorham.

Foto: Nadja Voorham.
Tillit utvecklas i dans- och arkitekturprojekt bland hemlösa barn
Vad är egentligen ett hem? Är det en fysiskt plats, en kropp? Känslor – minnen – som vi bär med oss?
Författaren Jeanette Winterson berättar i sin självbiografiska roman Varför vara lycklig när du kan vara normal? om förlust och förvirring, om det hem hennes adoptivmor Mrs Winterson aldrig var förmögen att skapa. Winterson citerar den rumänske filosofen Mircea Eliade, som menar att hemmet är ”veklighetens hjärta”. Han definierar också hemmet som ett jagets koordinatsystem.
Ett trasigt hjärta gör människan sjuk. Utan koordinater går det inte att orientera sig i världen. Människan återskapar sitt hem var hon än är. Nomaden, påpekar Winterson i sin bok, lär sig att packa ihop sitt hem, sina saker, som på nästa plats sprids ut och ordnas på ett välbekant sätt så att hemkänslan återuppstår. Hem är ordning och struktur. Men den hemlösa? Flyktingen? Att inte ha någon kompassriktning kan få allvarliga följder, skriver Winterson: Hemmet är mycket mer än tak över huvudet; hemmet är vårt gravitationssystem.
Under namnet Hem–Home–Dom har Arkitektur- och designmuseum och Lava Dansproduktion drivit ett flerårigt projekt tillsammans med professionella dansare och barn som bor på barnhem i Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Arbete har utgått från kroppen, i ett möte mellan arkitektur och dans. Sex professionella, lokalt förankrade dansare har på varje plats mött barnen och tillsammans har de skapat en föreställning, som de sedan turnerat med.
Salongerna har varit fullsatta – runt 150 000 personer har sett föreställningarna, enligt arkitekturpedagogen Madeléne Beckman, som arbetat i projektet. Den 10 september gästade hon den internationella arkitekturfilmfestivalen ArchFilm i Lund i samband med en visning av dokumentärfilmaren Tinus Kramers film om projektet.
På stranden vid Svarta havet leder Madeléne Beckman en workshop med barnen. De bygger enkla konstruktioner av tunna pinnar – kanske drömmar, kanske stommar till något i vardande. De prövar kroppen mot dem, formar en rörelse. Är jag här, inuti? Utanför? På vikta papper har de skapat bilder av sitt nuvarande hem, innanför de vikta flikarna finns drömmen om framtiden. En del barn har inte vågat visa det.
En annan workshop har handlat om att gestalta sin känsla för hemmet inuti en kartong. Uppgift: om jag stoppar in mitt huvud där i lådan, hur ska jag då kunna känna vad du känner? Det har funnits kartonger klädda med aluminium, berättar Madeleine Beckman när vi samtalar en stund efter filmen. Hon är märkbart tagen av det hon är med om. Snart är hon på väg till Georgien där projektet precis startat, denna gång tillsammans med barn i permanenta flyktingläger.
Ofta saknas det humanistiska perspektivet i det offentliga samtalet om hållbara samhällen. Det bir lätt olika tekniska lösningar som hamnar på agendan. Men en grundläggande aspekt av begreppet hållbarhet måste vara den som handlar om att i ett samhälle lägga en grund av tillit och respekt medborgare emellan. Det slår mig med full kraft att det arbetet som sker i projektet Hem-Home-Dom ytterst handlar om det. Ett sådant arbete måste givetvis börja med barnen. Här, i Hem-Home-Dom, sker det i länder som saknar demokratiskt styre. På barnhemmen frågar ingen efter barnens röster – det är inte ens självklart att barnen blir sedda som individer.
Vilken slags samhällsmedborgare blir det? Har de en kompass som kan lotsa dem ut i livet? Hem-Home-Dom har fått dem att känna tillit till vuxna. Det är stort. Men projektet är slut och de här barnen har blivit lämnade förut. Förhoppningen måste vara att det de varit med om haft en så stor inverkan på dem och satt sig så fast i deras kroppar att det aldrig går att radera ut. Tinus Kramers film vann i år pris i Golden Cubes Awards i kategorin Audio Visual Media. Se den här http://vimeo.com/77280944 och se hela föreställningen i Moldavien här https://www.youtube.com/watch?v=sPqRih78yko
Titti Olsson
Journalist och redaktör Tidskriften STAD
Planera för hållbar utemiljö för människors bästa
Ekosystemtjänster handlar om att samarbeta med naturen för människans bästa. Vi måste värna om utemiljön för att den ska kunna ge något tillbaka, skriver Anders Rasmusson.
Att trixa sig fram med löparskor
Göran Nilsson reflekterar i sin krönika över hur vi skapar löpvänligare, och därmed också mer hälsosamma och miljövänliga, städer.
Med barn på resa i händelsernas centrum
Märit Jansson var med familjen i Paris när Notre-Dame brann. Det väckte frågor kring barnvänliga städer, hur det är att resa med barn och hur barn förhåller sig till urbana katastrofer.
Samhällsplanering – så mycket mer än bostäder
Får barn plats i framtidens städer? Lena Jungmark funderar över barnens plats i stadsbyggnadsprocesser historiskt, idag och i framtiden.
Artificiell intelligens påverkar stadsrummet
Harald Klein spanar efter teknikens möjligheter att skapa attraktiva stadsrum. Arkitekternas visionsbilder med luftballonger och förljuget stadsmingel kommer inte att behövas längre.
Jubileum för barnkonventionen – och jubileer för Chiquitita!
Hur hänger Tankesmedjan Moviums regeringsuppdrag för barn och unga och FN:s barnkonvention, som från och med 1 januari 2020 blir lag i Sverige, ihop med ABBA:s låt Chiquitita?
2019 – Gott nytt landskapsår!
Fredrik Jergmo, tf verksamhetsledare på Tankesmedjan Movium, blickar framåt mot ett händelserikt år!
Bland gatukatter och stjärnarkitekter i Beirut
Caroline Dahl utgår från sin tid i Beirut och reflekterar över hur en stad kan te sig och vilken relation individer har till staden och till varandra.
Barnets rättigheter måste omfatta lek
Lena Jungmark, nationell koordinator för regerningsuppgiften barns och ungas utemiljö på Tankesmedjan Movium, reflekterar över barns rätt till lek.
Meningen med arkitektur
Vad är egentligen arkitektur, och vilken uppgift har den? Titti Olsson reflekterar över frågorna i sin krönika om meningen med arkitekturen.