
Taklandskapet på Louis Vuitton Foundation i Paris. Foto: P. J. Dahl
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
När så Frank Gehry, arkitekten bakom projektet i Los Angeles, fick i uppdrag att gestalta byggnaden för Louis Vuittons konstsamlingar i Paris så tog han med sig idén om en takträdgård. Det blev dock inte lika bra. Problemet med takträdgården i Paris är, inte att den inte är ”grön”, utan att den inte är tillgänglig. Det är enbart den som löser (en hutlöst dyr) biljett till muséet som har tillträde – och hur många gånger gör man det? Resultatet blir ett gäng lite trevande turister som irrar runt och inte riktigt vet vad de ska göra på den här nästan skamlöst bekostade platsen.
Och det är synd, för taklandskapet som är gestaltat och genomfört på Louis Vuitton Foundation är en oerhörd upplevelse där kvaliteten sitter i kontrasten mellan de vida utblickarna och den intrikata konstruktionen. Platsen är inte alls på samma sätt en trädgård som den i Los Angeles, men det uppvägs av den närhet som man kan uppleva till konstruktionen. Det blir nästan en sinnlig upplevelse där man tydligt uppfattar spänningen mellan de skira glaspanelerna och den grovt bärande strukturen.
På hemmaplan har vi också sett, och diskuterat, takträdgårdar. Takterassen på Emporia i Hyllie utanför Malmö är ett omdiskuterat exempel. Denna är både tillgänglig och grön, även om den inte ligger på allmän platsmark. Men jag tror egentligen inte heller att det är trädgården som lockar där – jag tror att de vida utblickarna och öppenheten är det som drar. Och därför borde taklandskapet på Louis Vuitton Foundation också kunna fungera bättre, men det krävs att det görs tillgängligt så att det kan ingå som en av stadens publika platser, öppen för alla att ta i besittning.
Men det finns kanske en annan lärdom som man kan dra från att ha besökt Gehrys båda taklandskap – det i Los Angeles och det i Paris – och det är att det är svårt, för att inte påstå omöjligt, att överföra en idé och en gestaltning från en plats till en annan. Det blir inte riktigt bra när man ”samplar” in sina goda exempel och förebilder i sina projekt, utan att reflektera över vilken organisatorisk och kulturell kontext som projektet förverkligas i. Och då är jag där igen, med påståendet att vi behöver bli bättre på att hitta riktig samverkan mellan planering, gestaltning och förvaltning. Först då finns alla förutsättningarna för att ett projekt ska bli riktigt lyckat. I varje fall om det ska komma allmänheten till godo.
Caroline Dahl
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Lägg till ny kommentar