När parkfolket i Chicago träffar ekonomerna och försöker övertyga dem om behovet av att rusta upp en lekplats stöter de på problem. Det finns så många behov och pengarna räcker inte till allt. Men när argumenten tryter tar parkförvaltningen fram sitt trumfkort: Children first!

Gia Biagi är parkchef i Chicago och berättade om Chicagos parkförvaltnings strategi och hur de arbetar med parkerna som resurs för att skapa en bättre stad på Nordisk Parkkongress i Malmö i slutet av augusti(samarrangemang mellan Föreningen Sveriges Stadsträdgårdsmästare, Malmö stad och Movium).

När parkförvaltningen tog fram sin nya strategi konstaterade de att det allra viktigaste de kunde göra för att långsiktigt bidra till att skapa bättre livsmiljöer och en bättre stad var att undvika att barnen hänvisades till gatan när de inte var i skolan eller förskolan. Strategin fick namnet Children first!.

Genom att lägga samman olika gis-kartor kunde parkförvaltningen ganska snabbt se var problemen var störst.  De började samla information om hur stadens parker användes och vilka som brukade vara där. Parkförvaltningen identifierade 35 parker i de mest utsatta områdena som de prioriterade. Parkerna rustades upp och parkanställda jobbade där på kvällar och helger.

Parkförvaltningen skapade aktiviteter för att locka närområdenas barn till dessa bemannade miljöer under de tider när barnen skulle vara som mest utsatta om de vistades på stadens gator. En av de första aktiviteterna var att öppna basketanläggningar på fredag- och lördagskvällar. Redan första helgen hade de 800 barn som var där och spelade. Bara det var en succé, men det Gia Biagi och hennes kollegor inte varit beredda på var att 4 000 av barnens kompisar satt på läktarna och tittade på!

Genom sina kontakter med stadens kulturliv ordnades kulturarrangemang i de prioriterade parker: opera, symfonier, rockkonserter, filmvisningar och mycket mer. Parkerna som tidigare varit mörka, obefolkade och skrämmande på lördagskvällarna, med rån, mord, gänguppgörelser och knarkaffärer, blev istället platser för folkfester. Redan första sommaren kunde parkförvaltningen konstatera att inte en enda polisanmälan gjorts under sommarens lördagskvällar. Dessutom fungerade alla dessa arrangemang som ett socialt klister. Slitna områden fick plötsligt gemensamma upplevelser och samtalsämnen.

Parkförvaltning har startat ett poängsystem, liknande flygbolagens ”frequent flyer”-program. Ju fler aktiviteter du deltar i desto fler poäng samlar du. Och när du fått ihop tillräckligt med poäng kan du kvittera ut en bonusaktivitet. Parkförvaltningen använder sina kontakter för att skapa en lockande bonuskatalog. Och vilken liten Chicago-kille drömmer inte om en egen träning tillsammans med någon av fotbollsstjärnorna inne på den stora arenan?

Med åren har de första upprustade 35 parkerna gått förbi sina grannar i popularitet i parkförvaltningens mätningar. Ribban har höjts och nya parker har hamnat under ribban och blivit de nya prioriterade ”målparkerna”. I Chicago har beslutfattarna förstått vilken fantastisk resurs parkerna är för att skapa attraktiva städer med goda livsmiljöer och säkra sammanhållna områden.

Att samla olika data om medborgarna och slå ihop olika register är naturligtvis känsligt och måste hanteras med stor omsorg. Och visst skiljer sig Chicago på många sätt från den normala svenska kommunen med sina 7 000 anställda, 3 400 hektar mark med 600 parker, och med en parkförvaltning som dessutom äger stora sport- och kulturarenor. Det är säkerligen inte så många i Sverige som känner igen sig i dessa förutsättningar.

Men ju mindre resurser man har desto viktigare är det ju att varenda krona också används strategiskt och blir steg mot långsiktiga mål. Och nog är det uppfriskande med en borgmästare som ser parkerna och de offentliga rummen som några av de främsta verktygen för att arbeta med stadsutveckling.

I tider när nya stadsområden byggs med minimala så kallade friytor, och när barnkonsekvensanalyser görs för syns skull, så känns strategin Barnen först!, förankrad från borgmästaren till den enskilda parkarbetaren, som ett föredöme.