I Santa Monica, beläget i västra Los Angeles längs med Stilla havet, har ursprungsbefolkningen Tongva gett namn åt en ny park. Lokaliserad som en länk mellan offentliga byggnader, däribland stadshus och polishus, och turist- och besöksmål som nöjesområdet Santa Monica Pier, uppfattas Tongva park som en ny stadspark. Här finns tydliga kanter och markerade entréer. Parken är också fullpackad med ”wow-effekter”.

Vegetationsvalet är i högsta grad iögonfallande. En slags estetiserad växtlighet där de enskilda plantorna framträder som skulpturer i en väl koreograferad komposition. Jag märker hur jag frenetiskt fotograferar allt i närbild. De från marken upplyfta och utskjutande plattformarna som hänger ut över angränsade gata är en annan ”wow-effekt”. Förstärkta med flätade band av metall ramar dessa på kvällen in den nedåtgående solen innan den försvinner i Stilla havet. Det är storslaget.

Det är svårt att föreställa sig något mer sceniskt än detta och jag förvånas av att arkitektkontoret bakom parkens gestaltning är Field Operations under ledning av James Corner. Samme James Corner som myntade uttrycket att ”landskap är ett verb”, underförstått att landskap inte ska betraktas som en statisk bild, en scen eller en utsikt att passivt blicka ut över och beundra. Och här står jag och kan inte annat än att beundra utsikten över Stilla havet och jag undrar om, och i så fall vad, som fått James Corner att ändra uppfattning om vad ett landskap är…      

Ännu så länge är det dock mitt på dagen och besökarna består till största delen antingen av barn som kommit för att leka eller hemlösa som letat upp en plats att slå sig ner på. Parken är organiserad så att den rymmer båda dessa användargrupper utan att mycket interaktion mellan dem uppstår. Inspirationen till parkens elliptiska form är hämtad från Kaliforniens ökenlandskap, kallat arroyo landscape, där plötsliga regn gröper ur öknens torra marker och skapar långsträckta bäckraviner. Inrymt i dess torrlagda ”vattenfåror” återfinns parkens olika funktioner och längs dess slänter av varierande höjd prunkar vegetationen. Det är ett teatraliskt överflöd av färg och form. Den omsorg som måste ha ägnats gestaltningen av parken framstår nästan som provocerande i kontrast till den omsorg som samhället vanligtvis brukar visa de brukargrupper som idag gjort parken till sitt hem.

Denna estetiserade upplevelse känns samtidigt något apart i förhållande till den avslappnade livsstil som annars utövas längs med Los Angeles stränder. Surfurbia kallade den brittiske arkitekturkritikern Reyner Banham det för, när han under tidigt 1970-talet gav sig på att kategorisera de olika livsstilar som han upplevde i staden. Nu har naturligtvis staden ändrat sig sedan 1970-talet, också sedan jag bodde här runt 2010. Stora företag inom sociala medier har flyttat in och förändrat såväl den sociala demografin som platsen atmosfär. På samma gång känns det också bekant: mångfalden av turister, affärsmän, hemlösa, besökare, pensionärer, surfare, joggare, shoppare, poliser etc. etc. Alla på samma plats, fullt upptagna med sina egna liv.

Jag läser mig till att Tongva-parkens tillkomst har föregåtts av en omfattande dialog med allmänheten. Jag kan inte se några konkreta spår av den processen, men läser vidare att parken är ett populärt besöksmål under helger och att det då också arrangeras olika event. Det förstärker mitt intryck av att parken känns passiv. Hit kommer man och tar del av förberedda händelser och program. Det är lika skötsamt som planteringarna och jag undrar om och hur parkens gestaltning skulle ha ändrats om även de mindre städade brukarna hade fått påverka den. Om parken faktiskt skulle kunna representera inte bara områdets ursprungshistoria utan också dess samtidshistoria.

Några dagar senare står jag på en stor öppen gräsyta i en annan nyanlagd park. Framför mig glittrar Downtowns skyskrapor i glas, på min ena sida anar jag LA River mellan gliporna i stadsväven och strax intill bubblar China Town. Detta är inte en stadspark som i Santa Monica, snarare ett parklandskap. Marken är flack och den lite kilformade utbredningen vittnar om att platsen tidigare användes som bangård. Sedan dess har den återkommande använts som eventplats och den har också under en begränsad tid hyst en omtalad storskalig konstinstallation, Not a Cornfield av konstnären Lauren Bon.

Konstinstallationen anspelade på platsens tidigare historia då man odlade majs här. Parken heter Los Angeles State Historic Park och syftar, precis som i Tongva park i Santa Monica, på den månglagrade historia som sydvästra USA har och där olika kulturer under olika perioder präglat landskapet och platsen. Transformationen av den före detta bangården har här pågått sedan tidigt 2000-tal och parken har utvecklats i perioder, främst på grund av osäker finansiering. En tävling om parkens utformning vanns av landskapsarkitektkontoret Hargreaves and Associates, men deras förslag genomfördes aldrig till fullo. Den utformning som jag upplever är en omarbetning av tävlingsförslaget, gjord av myndigheterna själva.

Förutom att vara ett grönt landskap för många olika aktiviteter har parken också en pedagogisk ambition. Många olika samarbeten har sökts, med boende i intilliggande stadsdelar och med olika utbildningsinstitutioner. Ett samarbete med University of California Los Angeles (UCLA) har resulterat i ett så kallat Interpretive Media Laboratory, IMLab, ett slags center som utvecklar och erbjuder ny teknologi till besökarna för att möjliggöra för dem att utforska och uttolka deras syn på platsens natur- och kulturarv.

Det egna tolkningsföreträdet och insikten om att det kan finnas många sätt att se på en plats tycks genomströmma IMLab:s verksamhet. Man kallar sin metod för Cultural Civic Computing och enligt labbets hemsida är syftet att gemensamt möjliggöra för en kollektiv kreativitet kring utforskandet av identitet. Syftet med projektet är att gemensamt undersöka samhällets svåra utmaningar och att kommunicera resultatet av dessa processer i offentliga utställningar i parken.

Vid mitt besök ser jag få, eller inga exempel på sådana utställningar, men olika installationer ger en föraning om att det pågår ett byggande av en gemensam samtalskultur. Konstinstallationen av kollektivet ”Fallen Fruit” är en sådan, där citat från boende i närområdet har fått ta plats på odlingskärlen. En samling plakat med budskap och frågor är en annan signal om att det här finns en öppenhet för medskapande och yttrandefrihet. Ambitionerna kring deltagande och medskapande till trots, finns ändå en oro att tillkomsten av Los Angeles State Historic Park ska bidra till gentrifiering av närområdet.

Det är två diametralt olika parker som jag har besökt. Den ena är en strängt gestaltad och perfekt anlagd stadspark, den andra en ofärdig landskapspark med mycket tolkningsutrymme. Båda hyser kvaliteter och tycks också uppskattas av besökarna, men för mig känns Tongva lite för kontrollerad medan LA State Historic Park i fråga om sina gröna miljöer hade mått väl av lite mer omsorg, och kanske också budget. Att båda parkerna tydligt försöker koppla till historia och kulturarv är intressant, men än mer intressant är hur detta tar sig uttryck, materialiseras, på plats.

Kanske kan man hävda att en besökare i Tongva park, genom landskapsarkitektens och beställarens fokusering på ursprungshistoria, också väljer att bortse från en mer komplex och konfliktfylld samtidshistoria, kring vilken det kan vara svårt att hitta en enad uppfattning. I fallet med LA State Historic Park har man gjort just individens egen tolkningsrätt till en central del av parkens identitet, men löper samtidigt risken att förstärka olikheter och befästa rivaliserande positioner.

De båda parkerna sätter fokus på en angelägen fråga, nämligen vem som ska ha tolkningsföreträde när vi gestaltar platsspecifikt eller med historien som utgångspunkt. Ska auktoriteter ha tolkningsföreträde eller kan vi tolerera att vi faktiskt tänker och upplever platser och situationer olika och att alla dessa uppfattningar kan rymmas sida vid sida? Följdfrågan, som kanske är ännu mer angelägen och för mig ännu obesvarad, blir då hur vi i dessa situationer hittar fram till det gemensamma i samhällsbyggandet?