En kvadratisk dansstudio. Människor, definierade kroppar, improviserade rörelser. Ständigt i relation till varandra, ständigt i relation till det begränsade rummet. Takt, tempo och rumslighet varierar, hela tiden. Även i pauserna. Pauserna ger dansen intensitet. Men de kan kännas tomma, innehållslösa.

Det är de inte. Pulsen slutar inte, den bara väntar på en signal att ändras.

När dansen pausar stannar kroppen mitt i en rörelse. Står stilla. Samtidigt förändras rummet runt omkring när andra kroppar rör sig i det. Tempot runt om ökar och minskar. När pausen slutar gör den det tvärt, i ett specifikt ögonblick som ger sina speciella förutsättningar. Kroppen går ur pausen i just den stund den börjar röra sig, inte före, inte efter.

Impulser

Det är i pausen dansen kan vila, men dansaren slutar aldrig ta in sin omgivning. Snarare är den dansande kroppen aldrig så närvarande som just i pausen, när den slutar fokusera på sig själv och sin egen rörelse och låter omgivningen påverka fullt ut.

Impulserna slutar aldrig.

Det slår mig att det samband mellan kropp och rumslighet som illustreras så direkt i den improviserade dansen är något som stadsplanerare och landskapsarkitekter praktiserar dagligen. På samma vis som den dansande kroppen finner sin rörelse genom en dialog med omgivningen, ger olika stadsrum upphov till olika samtal och olika rörelser. Kroppen och rummet pratar.

Rörelse

På ett torg fyllt av människor går jag långsamt, kryssande, hastiga rörelser och blicken nära. Samma torg under en gles natt låter mig går rakt och målmedvetet, eller drömskt och trevande.

En öppen gräsmatta mellan hyreshuskomlex. En medeltida stadskärna med granitgolv och trånga gator. En nybyggd strandpromenad med utsikt till ett annat land. Platsernas utformning bjuder in människor till samtal med stadens rum. De erbjuder olika takt, tempo och möjlighet till paus.

Stadens rum påverkar oss. Men lika mycket påverkar vi rummen när vi rör oss genom dem.