Det är inte ofta en står i kö på offentlig plats numera. Men så slumpade det sig ändå härförleden. Jag köade utanför en vintageaffär vars utförsäljning skulle öppna vid ett visst klockslag. Stadsdelen jag befann mig i har hög hipfaktor och en för tillfället balanserad mix av kulturarbetande ung befolkning och nyinflyttade med olika ursprung. 

I en kö där det gäller liv och död bevakar en sin köplats. Den kö jag ställt mig i var av helt annan karaktär. Den grundade sig inte på liv och död utan på lust. Kön bestod av upplöst samling coola unga människor i intill förväxling lika svarta kläder och omsorgsfull make-up. Alla upptagna med flödena i sina mobiler. Strax skulle vi släppas in och konkurrera om unika vintagefynd för 50 kronor plagget.

Då klövs vår kö av en långsamt gående äldre man. Han bar påtagligt luggslitna kläder och drog en rullväska som knappt höll ihop. Han stannade mitt ibland oss. Granskade ingående både butiken och oss för att bilda sig en uppfattning om vad kön gällde. Hur kom det sig att vi plötsligt stod i hans kvarter och blockerade vägen på hans inköpsrunda? Vi – en uniform grupp människor med likadana kläder och rött läppstift?

Jag log lite skamset mot honom, hade på känn att detta skavde.

- Står ni här och köar för begagnade kläder? sa mannen långsamt. Det var en uppriktig fråga.

Jag teg. Försökte få till en alldeles för komplex gest som skulle förmedla ”jag förstår att det är galet i dina ögon och jag skäms över att vara den som har råd med nya kläder och därför frivilligt kan välja begagnade utan att skämmas”.

Mannen ruskade förundrat på huvudet och fortsatte sin långsamma väg framåt. Ungefär samtidigt som han försvann ur mitt synfält hade jag gjort mitt fynd, en blommig klänning från 50-talet för 50 kronor. Men skammen över ojämlikheterna i vårt samhälle lämnade mig inte lika lätt som 50-lappen.

Vi människor är designade att spegla varandra. Vi vänder oss automatiskt mot dem vi vill vara, se ut som, blir inspirerade av. Men vänder också bort blicken från det vi inte vill se, från samhällets olycksbröder och systrar.

I illustrationer som ska sälja arkitektförslag vimlar det av aktiva människor. De bär stela shoppingkassar från märkesbutiker (absolut inga överfulla matkassar från lågpriskedjor), flyger drake med sina barn, pekar på luftballonger som av en händelse råkar passera. Promenerar kanske med sin hund i koppel eller tar en sväng med barnvagnen. Signalerar koll på livet, tillgång till tid och lust att leka. Där vill vi gärna placera oss själva om förslaget blir verklighet. Genom illustrationer, datorgrafik och foton som passerat granskningen utifrån aktuell bildpolicy är vi alla en del av att skapa normen om vilka människor vårt samhälle bör bestå av. Vilka som får ta plats och synas. Människor som står i kö ingår inte i idealbilden. Undantaget skulle möjligen vara den coola kö jag själv råkade hamnade i vid vintagebutiken.

I många länder är köande en vanesak. Man köar i evigheters evighet för en bussbiljett, för att få tag i mat, eller komma in på en vårdcentral. På en bussresa i västafrikanska Mali väcktes min djupaste respekt för det tålamod människor i alla åldrar besatt, inklusive spädbarn och mycket gamla. Man köar, väntar, uthärdar och klagar inte. Efter trettiofem skumpiga timmar i en kokande varm och överfull landsvägsbuss är det en chock att inse att med på resan fanns både bebisar och åldrade kvinnor. Ingen hade givit ett knyst ifrån sig.

För inte så länge sedan var även vi ett köande folk i ett land med begränsade resurser. Brödkö, kö för tillfälliga jobb, kö för satt få tag på kläder och skor. Idag är köer i stadsbilden så ovanligt att det väcker intresse. Säljs eller erbjuds det månne något längst fram i kön som jag också vill ha? Ska jag ställa mig i kö och därmed exponera min grupptillhörighet? Bedömningen av de köandes ålder och sociala status sker snabbt och omedvetet. En vill ju inte stå i en skäms-kö.

På min väg genom staden passerar jag regelbundet en skäms-kö. Den ringlar sig långt längs fasaden på förmiddagen strax innan halv tio då arbetsförmedling och försäkringskassa öppnar. Människorna i kön utstrålar brist, oro och ibland uppgivenhet. Aldrig att den bilden skulle illustrera arbetsförmedlingens eller försäkringskassans verksamhet. Inte heller skulle den platsa i en illustration av en upprustad stadsmiljö.

Men denna kö är verklig och en del av vår stad.