Längs den östra kanten av Hudson River – från de nordligaste delarna av Manhattan och söderut – sträcker sig Riverside Park, initialt gestaltad av Frederick Law Olmsted i slutet av 1800-talet. Utökad både norrut och söderut sedan dess är parken längs långa sträckor bara ett tunt band av grönska mellan den täta stenstaden på Manhattan och vattenrummet som delar New York från New Jersey.

Den begränsade bredden till trots, samt det faktum att parken i stora delar löper bredvid och ibland under storskalig infrastruktur, är parken anlagd med den engelska parken som förebild. Rumsbildningar, naturlika planteringar, gläntor, stenarbeten i stödmurar, valv och trappor bär Olmsteds signatur och parken har stora rekreativa värden, något som blir uppenbart vid ett besök en solig söndag då parken är full med vuxna och barn som promenerar, joggar, spelar baseboll, cyklar eller bara njuter av höstdagen.

Under 1940-talet rustades parken upp och ytterligare storskalig infrastruktur anlades, denna gång under parken som också expanderade västerut genom utfyllnad i floden. Ansvarig för upprustningen var Robert Moses, New Yorks dogmatiska stadsbyggare som under stora delar av 1900-talet verkade oemotsagd vid anläggandet av storskaliga bostadsområden och infrastrukturprojekt, vilka ofta föregicks av rivningar av befintliga kvarter och bostadsområden. Att Jane Jacobs blev hans antagonist och till slut var den som fick honom på fall är en välkänd historia, nu också berättad i en kommande opera, A Marvelous Order. Att Moses också stod för anläggande och upprustning av många parker och grönområden, samt tillgängliggjorde stränder för allmänheten, brukar inte få samma uppmärksamhet.

Riverside Park håller nu på att förlängas söderut i ett projekt som heter Riverside Park South. Även denna gång är det en dogmatisk herre som står bakom projektet, nämligen Donald Trump. Parkprojektet ingår i ett större stadsbyggnadsprojekt som också består av ett antal bostadshus och kommersiella byggnader under namnet Trump Place, vilka är belägna strax öster om parken.

Förlängningen söderut är alltså under konstruktion, något som pågått ända sedan slutet av 1990-talet. Ansvarig designer är Thomas Balsley & Associate, ett New York-baserat landskapsarkitektkontor med flera parkprojekt i vattennära läge i bagaget. Platsen är intrikat. Från Riverside Boulevard i öster sluttar marken brant ner till flodkanten. Längs parkområdet löper en motorväg upplyft på pelare. I vattnet utanför parken finns minnesmärkta lämningar från tidigare hamnverksamhet i form av halvsjunkna pirer och kranar. I parkens norra del finns rester av en gammal gjutjärnskonstruktion som tidigare bar järnvägsräls.

Landskapsarkitekterna beskriver på sin hemsida att projektet är ett unikt partnerskap mellan privata exploatörer och kommunal förvaltning. Vidare att projektet har lyckats balansera lokalsamhällets behov och det offentligas krav med den naturliga miljön till en ”dynamisk scenografi”. Nätverk av bryggor, esplanader och anlagda gångvägar letar sig igenom planterade vegetationsytor och iordningsställda sittarrangemang. Det är en brokig samling material och formmässiga uttryck som möter en i parken: 90-talets spetsiga formspråk och blanka material, 80-talets geometriska former och starka färger, 00-talets estetiserade planteringar och 10-talets vurm för återbruk.

Denna brokighet och mångfald av överlappande formspråk gör platsen orolig och manar en till att vara i ständig rörelse – som en korsning mellan en labyrint och en bilbana. Detta motsäger starkt syftet att erbjuda utblickar och scenerier över Hudson River. Man blir lite tveksam till hur framgångsrik parken verkligen är. Förekomsten av armaturer från olika tidsperioder, konstinstallationer från studenter och en provkarta på de senaste decenniernas sittmöbler bidrar inte i positiv bemärkelse, även om jag vanligtvis är en stark förespråkare för variation.

Huruvida det är den utsträckta tiden, från det att den första gestaltningen gjordes till att det faktiskt blir genomfört, som påverkar resultatet eller om det är avsiktligt brokigt är svårt att avgöra. Det som platsen däremot uppenbart saknar – men som är så fantastiskt framträdande i Olmsteds föregångare norrut – är kvalitativa rum och en bärande idé om rumslighet.

Olmsted gav parken en rumslighet som leder blicken eller stegen i en viss riktning. En mur att följa, en vegetationsridå som leder blicken, en backe som lockar en att springa, en glänta som manar till att stanna upp. Det är inte som i fallet med River Park South skräniga och övermöblerade ytor. Ytor som lämnar väldigt lite frihet för egen tolkning och initiativ. Förvisso finns här spännande rumsligheter, skapade av mötet mellan de upplyfta storskaliga infrastrukturanläggningarna och gångvägarna därunder, men väldigt lite har gjorts för att understryka dessa.

Det bör påpekas att Riverside Park South inte är helt färdigt. Delar av den återstår att anlägga, däribland branten mellan Riverside Boulevard och de nu anlagda vattennära områdena. Låt oss hoppas att det här kan uppstå just den där rumsligheten som den övriga parken tyvärr saknar. För visst ska landskapsarkitektur vara mer än en scenografi!