Sökandet är behållningen
Grav nummer 100, i kvarter 20, där skulle han ligga, Emile Durkheim, den franske pedagogen, sociologen och filosofen. Vi vandrar gravrad upp och gravrad ner, låter blickarna söka av gravstenarna i jakten på namnet. Gravarna ligger tätt, inga omgärdande buxbomhäckar eller rygghäckar utan sten efter sten med smala gångar mellan.
Det är på begravningsplatsen Montparnass i Paris sökningen pågår. Många kända personer ligger begravda här och därmed rör det sig rikligt med turister som ägnar sig åt någon form av motsvarighet till fågelskådarens krysslistor: gravstenskryss. Stämningen är öppen och vänlig – det är uppenbart att vi alla är där för att bocka av ett antal döda storheter. Mitt fokus är att kryssa gamla sociologer och filosofer, främst franska strukturalister.
En kvinna i 30-årsåldern vandrar tre gravrader bort och tillsynes på samma sökande sätt med blicken helt fokuserad på gravstenarna. När vi närmar oss varandra säger hon på bred amerikanska ”I’m looking for Durkheim” och det gör ju jag med, så vi börjar småprata lite innan vi letar vidare. Ett trevligt men samtidigt oväntat sätt att inleda ett samtal med främlingar på semestern.
Det blir nästan lite meditativt att gå där och skanna av hundratals gravstenar, som en kontrast till alla de sökningar man gör via internet där sökmotorn gör jobbet. Här vet man sökresultatet men lägger tid och energi på själva sökningen som då också blir upplevelsen och därmed behållningen.
Det är lätt att låta sig fascineras av de bägge begravningsplatserna Père-Lachaise och Montparnasse i Paris. Gravar som ligger tätt skapar en mystik med högresta träd, mossbeklädda stenar, trasiga och omkullvälta stenar, vackra skulpturer och som kontrast öppnar gravstenslandskapet upp sig och erbjuder hänförande blomsterprakt i välansade rabatter.
På Père-Lachaise upptäcks en staty som är obehagligt lik den onde rollfiguren Lord Voldemort i Harry Potter-filmerna. Så har även de yngre i sällskapet kunnat kryssa åtminstone ett namn i detta gravstenskryss.
Helene Båtshake
Koordinator Kyrkogård
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.
STADEN
hetare än någonsin
Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i en ny fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Nu är det de mest attraktiva områdena för stadsutveckling.
Idag finns inget val i planeringen: man måste respektera både medborgare och natur när städer växer.
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Odling som politisk handling
Stadsodling verkar vara en trend att räkna med och lanseras som vore den någonting helt nytt. Men stadsodling fanns redan på 1890-talet i Detroit.
Rätten till ett träd
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster, skriver Titti Olsson, som tänker på vikten av att se ett träd utanför fönstret när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Undermåliga skolgårdar hämmar barnens utveckling!
Idag är det tillåtet att bedriva skolverksamhet i lokaler utan utemiljö. Detta strider enligt vår mening mot både förnuft och lagstiftning. Det krävs gemensamma insatser för att främja och förbättra landets skolgårdar och förskolegårdar, menar Petter Åkerblom, Movium, Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut , och Johan Tranquist
kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn.