Sökandet är behållningen
Grav nummer 100, i kvarter 20, där skulle han ligga, Emile Durkheim, den franske pedagogen, sociologen och filosofen. Vi vandrar gravrad upp och gravrad ner, låter blickarna söka av gravstenarna i jakten på namnet. Gravarna ligger tätt, inga omgärdande buxbomhäckar eller rygghäckar utan sten efter sten med smala gångar mellan.
Det är på begravningsplatsen Montparnass i Paris sökningen pågår. Många kända personer ligger begravda här och därmed rör det sig rikligt med turister som ägnar sig åt någon form av motsvarighet till fågelskådarens krysslistor: gravstenskryss. Stämningen är öppen och vänlig – det är uppenbart att vi alla är där för att bocka av ett antal döda storheter. Mitt fokus är att kryssa gamla sociologer och filosofer, främst franska strukturalister.
En kvinna i 30-årsåldern vandrar tre gravrader bort och tillsynes på samma sökande sätt med blicken helt fokuserad på gravstenarna. När vi närmar oss varandra säger hon på bred amerikanska ”I’m looking for Durkheim” och det gör ju jag med, så vi börjar småprata lite innan vi letar vidare. Ett trevligt men samtidigt oväntat sätt att inleda ett samtal med främlingar på semestern.
Det blir nästan lite meditativt att gå där och skanna av hundratals gravstenar, som en kontrast till alla de sökningar man gör via internet där sökmotorn gör jobbet. Här vet man sökresultatet men lägger tid och energi på själva sökningen som då också blir upplevelsen och därmed behållningen.
Det är lätt att låta sig fascineras av de bägge begravningsplatserna Père-Lachaise och Montparnasse i Paris. Gravar som ligger tätt skapar en mystik med högresta träd, mossbeklädda stenar, trasiga och omkullvälta stenar, vackra skulpturer och som kontrast öppnar gravstenslandskapet upp sig och erbjuder hänförande blomsterprakt i välansade rabatter.
På Père-Lachaise upptäcks en staty som är obehagligt lik den onde rollfiguren Lord Voldemort i Harry Potter-filmerna. Så har även de yngre i sällskapet kunnat kryssa åtminstone ett namn i detta gravstenskryss.
Helene Båtshake
Koordinator Kyrkogård
Viktigare än någonsin med demokratiarbete bland unga
Hösten 2014 är det viktigare än någonsin att försvara demokratin – inte minst bland våra yngsta medborgare, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Skolgården är ett offentligt rum och därför den givna arenan, anser hon.
Strategisk parkpolitik skapar tryggare miljöer i Chicago
Parkförvaltningen i Chicago har en genomarbetat strategi som heter ”Children first!” Med hjälp av bemanning och organiserade aktiviteter har 35 otrygga platser förvandlats till 35 livfulla parkrum i stadens mest utsatta områden.
Tillit utvecklas i dans- och arkitekturprojekt bland hemlösa barn
Arkitektur- och designmuseum och Lava Dansproduktion bedriver just nu ett flerårigt projekt kring begreppet ”hem” tillsammans med barn på barnhem och i flyktingläger. Det, om något, handlar om social hållbarhet, tycker Titti Olsson.
Driv runt och få nya perspektiv!
När gick du senast runt i din stad utan ett tydligt mål? Karin Andersson uppmanar till att bryta vanans makt och planlöst vandra runt för att upptäcka nya platser, människor och perspektiv. >>
Kvinnorna tar täten
Idag är kvinnorna i majoritet bland parkföreträdarna. På Nordisk Parkkongress i Malmö gjorde den amerikanska parkchefen Gia Biagi störst intryck på Göran Nilsson.
Bostadsbrist, feminism och rasism flätas samman i Almedalen
I Almedalen pratas det i år om bostadsbrist, feminism och rasism. Karin Andersson menar att dessa frågor hänger ihop och kräver ett integrerat arbete. Det är hög tid att ta ojämlikhet och ojämställdhet på allvar. >>
Stadsskog i stället för stadsträd?
Göran Nilsson har besökt konferensen Urban Tree Diversity. Här listar han de mest framträdande trenderna inom stadsträd. >>
Prata med människor, inte om dem
Karin Andersson har varit på konferens om miljonprogram i förvandling. Hon inser ännu en gång hur homogen planerarkåren är, och blir än mer övertygad om vikten av dialog för ett rättvist stadsbyggande. >>
Är skolgården ett offentligt rum?
Sverige har arbetat med gröna skolgårdar i decennier, men ännu finns inga kartor som lyfter fram barns miljöer i staden. Är skolgården ointressant som stadsrum, undrar Titti Olsson. >>
RUINER MINNER OM FRAMTIDEN
Beige likartad arkitektur men inga träd. Karin Andersson reser till Wien och finner i den homogena stadsbilden en portal till framtiden. >>
Skolgårdens återkomst
Är skolgårdens renässans nära förestående? Petter Åkerblom har fått nytt hopp tack vare Boverkets och Moviums arbete med en vägledning för barns och ungas utemiljö. >>
Skyskrapor morgondagens dinosaurier
Titti Olsson firar Jobba-hemma-dagen och funderar på vad det betyder för städer att fler har arbeten som inte binder oss till en specifik plats. Vad ska hända med kontorsbyggnaderna när färre människor behöver dem för att arbeta? >>