Grav nummer 100, i kvarter 20, där skulle han ligga, Emile Durkheim, den franske pedagogen, sociologen och filosofen. Vi vandrar gravrad upp och gravrad ner, låter blickarna söka av gravstenarna i jakten på namnet. Gravarna ligger tätt, inga omgärdande buxbomhäckar eller rygghäckar utan sten efter sten med smala gångar mellan.

Det är på begravningsplatsen Montparnass i Paris sökningen pågår. Många kända personer ligger begravda här och därmed rör det sig rikligt med turister som ägnar sig åt någon form av motsvarighet till fågelskådarens krysslistor: gravstenskryss. Stämningen är öppen och vänlig – det är uppenbart att vi alla är där för att bocka av ett antal döda storheter. Mitt fokus är att kryssa gamla sociologer och filosofer, främst franska strukturalister.

En kvinna i 30-årsåldern vandrar tre gravrader bort och tillsynes på samma sökande sätt med blicken helt fokuserad på gravstenarna. När vi närmar oss varandra säger hon på bred amerikanska ”I’m looking for Durkheim” och det gör ju jag med, så vi börjar småprata lite innan vi letar vidare. Ett trevligt men samtidigt oväntat sätt att inleda ett samtal med främlingar på semestern.

Det blir nästan lite meditativt att gå där och skanna av hundratals gravstenar, som en kontrast till alla de sökningar man gör via internet där sökmotorn gör jobbet. Här vet man sökresultatet men lägger tid och energi på själva sökningen som då också blir upplevelsen och därmed behållningen.

Det är lätt att låta sig fascineras av de bägge begravningsplatserna Père-Lachaise och Montparnasse i Paris. Gravar som ligger tätt skapar en mystik med högresta träd, mossbeklädda stenar, trasiga och omkullvälta stenar, vackra skulpturer och som kontrast öppnar gravstenslandskapet upp sig och erbjuder hänförande blomsterprakt i välansade rabatter.

På Père-Lachaise upptäcks en staty som är obehagligt lik den onde rollfiguren Lord Voldemort i Harry Potter-filmerna. Så har även de yngre i sällskapet kunnat kryssa åtminstone ett namn i detta gravstenskryss.