movium.slu.se

Foto: Karin Andersson.

movium.slu.se

Foto: Karin Andersson.

movium.slu.se

Foto: Karin Andersson.

Krönika

Social hållbarhet ryms inte i ett växthus

Publicerad 28 september 2017

Jag åker till Linköping och Vallastaden med en förväntan om att se och uppleva visionära arkitekters idéer om framtidens stadsliv. Idag finns det väl knappt någon samhällsbyggare som inte menar att social hållbarhet är lika viktig som ekologisk. Det pågår fortfarande ett stort utforskande av vad begreppet innebär inom stadsbyggnad och det är samtidigt tydligt att det blivit trendigt och säljande. Varje projekt som gjort en omvärlds- och marknadsanalys har lagt till ”socialt hållbar” bredvid ”attraktiv” i beskrivning av den nya stadsdelen.

 

Vallastaden är inget undantag. Med rätta. Att bygga ett visionärt exempel av framtidens stad bör inte gå att göra utan ambitionen att bidra till ett socialt hållbart samhälle – även om man inte riktigt definierar vad man menar med konceptet.

 

Den tydligaste manifestationen av ambitionen om social hållbarhet är de felleshus som är ett krav i varje kvarter. Det är en växthusliknande byggnad på minst 250 kvm som ska hålla medelhavsklimat för att erbjuda en plats för kvarterets boende att mötas även på vintern. I den transparenta byggnaden ska också rymmas en uppvärmd lokal om minst 100 kvm. Allt är gemensamt bekostat av kvarterets byggherrar.

 

Vad dessa gemensamma lokaler ska användas till förväntas kvarterets boende gemensamt bestämma. Tanken är att de ska bilda en förening som ansvarar för förvaltning och innehåll.

 

Det är intressant. Att ge ett gemensamt ansvar kan säkerligen leda till att människor möts. Det är en fin tanke att ett helt kvarter har en gemensam plats, en gemensam angelägenhet, ett gemensamt ansvar. Drömmen vore om det kan bidra till att bygga ett engagemang för gemensamma frågor som sträcker sig utanför det egna kvarteret.

 

Utanför felleshusen blir tanken om den sociala samvaron dock lite otydlig. Kvarter och byggnader saknar privata innergårdar och kvarteren har ingångar från de omgivande gatorna i nästan alla riktningar. I Vallastaden finns i princip ingen plats utomhus som är 100% privat eller som jag upplever som 100% offentlig (förutom parken Paradiset på andra sidan vägen som kallas Kunskapsstråket). Kvartersgårdarna kan beträdas av vem som helst. En del bostäder har en liten uteplats, med full insyn. Längs promenaden som följer Broparken (parken längs den lilla bäck som flyter genom Vallastaden) ligger villor med dörren rakt ut mot den publika promenaden. Jag har lite svårt att se hur alla dessa olika stadsrum kommer att användas. Vem kommer att uppehålla sig i dem? Sitter man och solar i bikini på sin uteplats när alla som går förbi ser en? Tar man en kaffe på promenadstråket utan att känna att man inkräktar på någons privata ingång? Var ska barnen leka? Är detta en stadsdel som också är en destination?

 

Bo01 i Malmö har en enorm fördel gentemot Vallastaden. Havet. Den idé om social hållbarhet genom blandat bostadsbyggande som fanns även innan byggandet av Bo01 föll tyvärr där. Men de offentliga rum av hög kvalitet som ligger längs med hela kustremsan i västra hamnen lockar på riktigt människor från hela staden under sommaren. Det är svårt att se något i Vallastaden som kan ha samma attraktionskraft och möjlighet att få alla linköpingsbor att känna att de har rätt att vara här, att stadsdelen och dess offentliga rum är till för dem, även om de inte bor där.

 

För i ärlighetens namn har jag mycket svårt att tro att Vallastaden blir en blandad stadsdel när det kommer till invånare. Det finns en rad olika upplåtelseformer (även om hyresrätter tydligen varit svåra att få till) och arkitekturen är verkligen en uppfriskande mix av estetiska uttryck. Men social hållbarhet i en större skala, om man lyfter blicken utanför Vallastadens växthus, är svår att se. Social hållbarhet ryms inte i ett växthus.

 

Även den karakteristiska markbeläggningen i form av en imiterad trasmatta vittnar om att det nog funnits en tanke bland projektledarna för Vallastaden om en hyfsat homogen befolkning. Den beskrivs som en symbol för det offentliga rummet som ett vardagsrum – en plats öppen för alla. Den beskrivningen skaver. Ett offentligt rum som är öppet för alla kan aldrig vara ett vardagsrum. På en sådan plats ryms många många olika intressen, människor och aktiviteter. Där uppstår konflikter. Men det behöver inte vara negativt – snarare tvärt om. Det är så vi lär oss av varandra. Jag kan dock tänka mig att Vallastadens offentliga rum kan fungera som just gemensamma vardagsrum för de människor som bor där. Men tro att det skulle leda till ökad social hållbarhet menar jag är en alltför enkel bild av verkligheten.

 

KARIN ANDERSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.

Sidor