Foto: Karin Andersson

Jag har precis kommit till Salvador. Jag har lämnat ett på många sätt kylslaget Europa. På tågstationen på Köpenhamns flygplats Kastrup såg jag den nya muren, staketet som transparent och effektivt skiljer människor åt. Människor som inte har, människor som har. Frihet, makt, ansvar.

Salvador, Brasiliens första huvudstad, beskrivs av UNESCO som en plats med exceptionell kolonialarkitektur. Som en tidigt mångkulturell plats. Som den plats i Sydamerika dit slavar först togs. Staden bebos idag av 2,9 miljoner människor. Brasilianer med arv från flera Afrikanska länder, Portugal och inhemska urbefolkningar. Imorgon börjar karnevalen.

Under karnevalen i Salvador är hela stadens centrala delar försatt i pausläge, som i ett undantagstillstånd. Fokus är på två långa gator där karnevalstågen går fram. Stora lastbilar med musiker, artister och dansare, trio electricos, kör långsamt fram längs gatan, runt dem dansar människor, dricker öl och sjunger. Det är ingen parad för passiv visuell konsumtion. Det är ingen uppvisning. Karnevalen kräver ett aktivt deltagande. Du är där för att dansa. Ta plats på gatan. Umgås. Inte för att passivt bli underhållen.

Men undantag finns. På vissa ställen längs gatan finns uppbyggda platser, som blir till en kombination av klubb och läktare. Därifrån kan man, mot en ganska hög kostnad, på avstånd och i en övervakad miljö ta del av karnevalen. Och nere på gatan, mellan människor och lastbilar, går, står och springer försäljare med stora kylväskor med öl, läsk och vatten. Vill du vara en del av ett bloco, alltså tillhöra en specifik trio electrico, betalar du för det och får en T-shirt som symbol för din tillhörighet. Vill du dansa runt mellan olika trio electricos är det gratis.

UNESCO har gjort det historiska centrumet i Salvador till kulturellt världsarv. Sedan utmärkelsen år 1985 har stadsdelen rustats upp. Idag är den mest ett köpcentrum för turister. Det bor nästan ingen där längre. Det är en vacker kuliss som är en rest av de fruktansvärda händelser och ideologier som är orsaken till att denna typ av arkitektur byggts just här. Kolonialism och slavhandel. Stadsdelens namn, Pelourinho, kommer från den påle där slavar kedjades fast och pryglades offentligt. Även den brasilianska karnevalens ursprung kan spåras i den transatlantiska slavhandeln. Claire Tancons, curator och konsthistoriker, menar att den till viss del formades just på de slavskepp som fraktade tillfångatagna människor från Afrika till Syd- och Nordamerika.

Att Salvador är en segregerad stad med en initialt påtvingad mångkulturalitet illustreras tydligt genom människors deltagande i karnevalen. De med högst socioekonomisk status som har betalt dyrt för att stå skyddade och upphöjda vid sidan om gatan har övervägande portugisiskt arv. De som säljer öl på gatan har övervägande afrikanskt arv.

Karnevalen beskrivs ofta som en konstform som utmanar rådande maktfördelning, som approprierar gatan, det offentliga rummet, och transformerar det till en sann demokratisk plats. Claire Tancons ger den också en viktig roll i historien som en form av uppror som möjliggjort modernitet och ett modernt demokratiskt samhälle. Men att det moderna globala samhället har en demokrati, där rättvisa fortfarande är någonting relativt, är synligt på karnevalen i Salvador.

Väl tillbaka i Europa tvingas jag möta ytterligare bevis på människors olika rättigheter. Mitt svenska pass tar mig förbi muren mellan Danmark och Sverige. Bakom mig tvingas människor med oturen att sakna de rätta dokumenten stanna.