Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas
Det kom en fråga till Movium: Hur gör man så att elever kan få rast utomhus utan att släppa ut dem på marken? Frågan gällde om man kan placera skolgårdar på hustak.
Där – högt uppe – finns det massor av frisk luft. Klimatet är visserligen extremt (blåst, torka, solinstrålning), men det går förhoppningsvis ändå att etablera grönska och skapa lä på taken. Sinnrika lösningar på nätkonstruktioner håller barnen, bollar och flygande läxuppgifter på plats utan att skada oss vuxna nere på gatan. Så vad väntar vi på?
Vilka problem löses?
Frågan är vilka problem vi löser genom att förvara barnen på taken istället för att släppa ut dem på marken. Är skälet att vi vill tillfredsställa politiska viljor och penningstinna markexploatörer – som kämpar för att förtäta staden? Eller föräldrar som oroar sig för busar och kidnappare, glasskärvor och begagnade kanyler – och ser takskolgårdar som en räddningsplanka för sina fantasier?
Läroplanen för grundskolan bygger på att skolan ska vara en integrerad del av samhället. Läroplanen slår fast att skolan ska främja elevernas förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Skolan ska förbereda barn och unga att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Undervisningen måste belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta, kan anpassas för att skapa hållbar utveckling. I läroplanen slås det också fast att ”Ett sådant arbete måste ske i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället”.
Var finns logiken?
Var finns då logiken att lyfta skolgårdarna till väders? På takskolgårdar skulle barn och unga ännu mera än idag isoleras från vad som pågår i samhället runtomkring. Har vi inte gjort det så det räcker? Vi har en ”back-seat-generation” som skjutsas vart de än ska. Oroliga föräldrar som inte låter barnen gå någonstans själva. Barn och unga som lärt sig att aldrig prata med människor de inte känner.
Skolgårdar på tak riskerar att driva samhällsutvecklingen i fel riktning. Generellt sett befriar livet på taket barnet från spontana möjligheter att se och lära känna vad som händer i samhället runtomkring skolan. Så vill Movium inte ha det.
Skolgården plats för möten
Låt oss göra tvärtom. Satsa på större, fler och mer levande skolgårdar på marken. Gör dem till en plats för möten och verksamheter – ateljéer, cykelverkstäder, caféer och grillplatser – på och utanför skoltid. Gör dem till en plats där barn och unga – med utomhuspedagogen Torsten Kellanders ord – känner sig viktiga och betydelsefulla. Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas. Vi måste ta ställning för skolgården som offentligt rum och utveckla den potential som finns att främja det socialt och kulturellt hållbara lokalsamhället istället för att motverka det.
Så länge inte alla barn heter Karlsson ska vi inte ha skolgårdar på taken. Men tänk om alla hette Karlsson, då skulle rörelsefriheten vara total! Alla barn skulle ha propeller på ryggen och tryggt och säkert ta sig därifrån när de behövde.
Tänk om det var alla dumma idéer som hette Karlsson. Då skulle vi bli av med dem istället för barnen. Det hade varit bättre.
Petter Åkerblom
Koordinator Staden och barnen
Pedagogisk modell för levande samhälle
Titti Olsson berättar om en pedagogisk modell för ett framtida samhälle, där allt vilar på tillit, på tilltro till den egna förmågan och kraften i den kollektiva handlingen, och undrar varför vi inte tar hand om guldkornen.
Regnbäddar i mindre och större skala
Det finns ett stort intresse runt om i landet för regnbäddar. I sin krönika berättar och reflekterar Göran Nilsson utifrån Moviums senaste kurs på ämnet.
Hur kommer barnen att få det i Vallastaden?
Gytter är ett ord som använts för att beskriva det som vissa kallar variation i överkant. För mig har gytter en positiv klang, skriver Anna Lenninger som reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Intressant detaljplan ur ett ekosystemtjänstperspektiv
Ekosystemtjänster i stadsmiljön är ofta kopplade till vegetation som exempelvis förbättrar lokalklimatet, ökar den biologiska mångfalden, ger rekreation och estetiska upplevelser. Harald Klein reflekterar över vad han upplever i Vallastaden.
Hört talas om dumbojor?
Det finns företag som levererar ett slags handbojor som man sätter fast på sitt barn, som man därigenom kan leda i koppel tryggt och säkert. Petter Åkerblom funderar över att tappa greppet.
Social hållbarhet ryms inte i ett växthus
Det pågår fortfarande ett utforskande av vad begreppet social hållbarhet innebär inom stadsbyggnad. Karin Andersson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Men hallå – hur tänkte ni kring utemiljön?
Kan det vara så att man inte hunnit anlägga utemiljön som ursprungligen var avsett? Caroline Dahl reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
En riskabel krönika
Vad är det egentligen som är riskabelt i barns utelek? Och hur ska man hantera vuxnas oro, frågar sig Petter Åkerblom.
På catwalken i Vallastaden
Vad är en bomässa om inte en modevisning – vad kan man se på catwalken i Vallastaden? Titti Olsson reflekterar över vad hon upplever i Vallastaden.
Fysisk aktivitet är mer än idrott
Nu kraftsamlar regeringen och Idrottssverige för mer rörelse i skolan. Men det räcker inte med mer idrott på schemat, skriver Petter Åkerblom i sin krönika.
LET’S MAKE OUR PLANET GREAT AGAIN!
Carl Arnö är ny ordförande i Moviums ledningsråd. I sin krönika reflekterar han om sitt engagemang i Movium utifrån hur världen ser ut idag.
Nya planeringsmodeller behövs för att utveckla regional grönstruktur
Tim Schnoor, ekolog på Ekologigruppen och ledamot i Tankesmedjan Moviums ledningsråd, resonerar kring hur vi kan utveckla naturen i och kring städerna samtidigt som vi tillgodoser behovet av bostäder.