Foto: Göran Nilsson

Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning. Och mycket riktigt, jag har vaknat mitt i natten av hur vindbyar med tordönsljudstyrka virvlar runt husknuten och över taknocken, man riktigt känner hur huset skakar och man förnimmer hur det pustar och stånkar för att hålla sig på plats. På lite avstånd kan jag också höra hur stormpiskat havsvatten bildar en decibelstinn ljudkuliss.

Min villa byggdes ursprungligen som en sommarstuga på 1920-talet. Den är belägen i ett av Sveriges första stadsplanelagda fritidshusområden med tomträtter. Det ursprungligen ganska sanka området dränerades via ett kanalsystem och det skapades förutsättningar för en fantastisk idyll, ett stenkast från en flera kilometer lång sandstrand, med 200 stugor med branta tegeltäckta sadeltak och verandor med sirlig snickarglädje, infogade bland majestätiska tallar. Området är så fint och unikt att det av Länsstyrelsen kategoriseras som särskilt värdefull kulturmiljö. Många stugor är välbevarade med sin snart hundraåriga charm, sedan finns det antal som, liksom min villa, under åren byggts om och till och så småningom blivit året runt-bostad. Jag fick betala nästan fem miljoner kronor för villan, väldigt mycket pengar men förutom att familjen stortrivs i området så tänkte jag också att det var en investering som nog skulle ge pengarna tillbaka med ränta när villan någon gång framöver skulle få en ny ägare.

På morgonen har stormen bedarrat och jag vågar mig ut på en promenad. Jag går ner till stranden och upptäcker att nattens framvällande havsvågor har knyckt en stor del av de kulliga klitterna, som utgör en skyddande naturlig vall mot våra villor och stugor i det låglänta området innanför. Det blir en liten knut i magtrakten av oro när jag ser förödelsen på stranden – jo, vi klarade våra hus denna gång, men vad händer vid nästa storm, nu finns ju inte mycket kvar av klitterna som skyddar oss mot havsvattnet?

På nyheterna under dagen får jag höra att förödelsen blev så ovanligt stor eftersom stormen kombinerades med extremt högt vattenstånd, nästan 2,5 meter högre än normalt. Experter uttalar sig och menar att detta är ett väderfenomen vi får vänja oss vid, det kommer att bli vanligare i framtiden i och med klimatförändringarna.

Stormens konsekvenser blir en följetong i medierna de kommande veckorna. Kommunens ansvariga politiker och tjänstemän är bekymrade – vilka åtgärder kan vidtas för att förebygga översvämningskatastrofer i mitt område framöver? För oron är stor att havsvattnet vid nästa storm kan bryta igenom det minskande klitterskyddet. Och vad kommer olika åtgärder att kosta skattebetalarna? Ett par gånger tidigare har man vid andra stormar grävt upp och flyttat sand från den långgrunda havsbotten och på det sättet reparerat och byggt på skadade klitter. Kommunen inser att man måste jobba med både kortsiktiga och långsiktiga förslag på åtgärder. Man skickar in en ny ansökan till Länsstyrelsen för att återigen, som kortsiktig akut åtgärd, få bygga på klitterna med havssand.

Svaret från Länsstyrelsen blir: - Nej, ansökan avslås, naturen ska få ha sin gång.

Nu till ett erkännande: jag är inte ägare till någon femmiljonerkronorsvilla i den idylliska och populära kulturmiljön. Jag bor på en liten gård en mil från kuststaden, visserligen kan stormvindarna också piska upp lite skräckstämning här på den öppna slätten men jag behöver inte bekymra mig för att huset ska riskera att översvämmas. Men det är lätt att förstå den gnagande oron hos de boende i området bakom klitterna.

Det är ju naturligtvis ställt utom allt tvivel att naturen, eller naturlika mänskligt utförda åtgärder, inte minst i tättbebyggda stadsmiljöer, har en viktig roll när det gäller att minska negativa konsekvenser av kommande klimatförändringar. Betydelsen av att vid häftiga skyfall fördröja och omhänderta stadens dagvatten genom smart designad grön infrastruktur är väl dokumenterad. På landsbygden kan återskapande av våtmarker och ”återkrökning” av en gång uträtade vattendrag, tillsammans med kloka växtodlingsåtgärder, ge ett betydande bidrag till att minska övergödningen av sjöar och havsvikar när varmare vintrar kombinerad med kraftig nederbörd ger ökad risk för utlakning av kväve och fosfor.

För att återgå till berättelsen om mannen i femmiljonerkronorsvillan: ny bebyggelse ska naturligtvis inte tillåtas i kustnära områden där kalkyler och prognoser visar att det finns stora risker för översvämningar vid kommande stigande havsnivåer.

Men: tänk dig in i en situation som villaägaren i området bakom klitterna – i snart hundra år har idyllen härskat i området och en av Länsstyrelsen utpekad värdefull kulturmiljö har utvecklats. Hur skulle du reagera som ägare av ett fritidshus eller villa i området om du får höra av samma Länsstyrelse att ”naturen ska ha sin gång” och en ny storm är i annalkande?