Stadsexpot H22 i Helsingborg öppnade storstilat den 30 maj med konferensen Publika parker och stadsrum, denna gång med temarubriken Den lekfulla staden. Konferensen, som hölls i Dunkers kulturhus, är som Moviums trogna följeslagare och partners vet ett årligt återkommande event och arrangeras sedan ett drygt decennium av oss på SLU Tankesmedjan Movium i samarbete med Helsingborgs stad och Malmö stad. Sedan 2021 ingår även Lunds kommun i arrangörsskaran.

För oss på tankesmedjan betydde konferensen och dess tema att vi avslutar en vår där fokus legat extra mycket på barns och ungas gestaltade livsmiljö, vilket synts i flera webbinarier/seminarier, genom engagemang och representation i strategiska sammanhang via Lena Jungmark, vår nationella koordinator för frågor om barns och ungas utemiljö samt ett sommarnummer av Tidskriften STAD, som helt och hållet handlar om barnvänlig stadsplanering.

Att leken och dess villkor står i fokus under årets konferens är ju självklart. Lek är en förutsättning för vårt välbefinnande och ett tillstånd vi strävar efter under hela vårt liv, även om många i vuxen ålder kanske hellre benämner själva leken som fritidsaktiviteter eller nöjen. Men visst handlar det om lek! I leken släpper den lekande människan den vanliga kontrollen över sig själv, hon hamnar i flow, i ett kreativ tillstånd där tid och rum upphör.

Men lekfull, vad betyder egentligen det? Jag hade själv möjlighet att fråga arrangörerna då jag var ombedd att hålla i en liten summerande avslutning på scenen vid slutet av konferensdagen. På scenen stod konferensarrangörerna Agneta Sallhed Canneroth, chef för stadsutvecklingsenheten i Malmö, Martin Hadmyr, stadsträdgårdsmästare i Helsingborg och tillika dagens moderator, Karl-Oscar Seth, stadsträdgårdsmästare i Lund samt Lena Jungmark, som i sin egenskap av koordinator ständigt har barns lek i fokus och som här i summeringen av dagen fick representera SLU Tankesmedjan Movium. Om man letar efter synonymer till lekfull får man svar som skojfrisk, uppsluppen, munter, busig. Intressant nog associerade de flesta av konferensarrangörerna lekfullhet med det som överraskar, det som är oväntat. Man kan fundera lite över vad det säger om den som i sin professionella vardag är styrd av kommunala riktlinjer, snäva budgetar och politiska beslut.

Kanske finns det en längtan hos oss alla efter det som överraskar oss i vår vanliga, ofta inrutade vardag, som oftast är som vi förväntar oss att den ska vara. Vi har allihop ramar att hålla oss inom, dokument som säger oss hur vi ska agera, vad vi ska dokumentera, mäta och redovisa. Men så kommer något som plötsligt överraskar, som bryter med detta. Då vaknar barnet i oss; kanske vaknar rent av en känsla av busighet hos den som är rätt hårt styrd och reglerad.

Detta gav Martin Hadmyr starkt uttryck för när dagens sista föreläsare Signe Nielsen, landskapsarkitekt, MNLA, New York City, USA, avslutade sin föreläsning om Little Island. Hadmyr utbrast spontant från scenen med ett brett leende: ”Nu vaknar barnet i mig!”

Pier 55 förstördes totalt vid orkanen Sandy 2012. Idag är piren restaurerad och omvandlad till en publik park, Little Island, en trädgård för alla. Den sträcker sig ut i Hudsonfloden på Manhattans västra sida som en del av den nio kilometer långa parken Hudson River Park som öppnar de tidigare hamnområdena kring hela Manhattans kust. ”Vi har ju knappt förstått att vi bor på en ö”, säger Signe Nielsen.

Projektet väcker verkligen många intressanta tankar apropå lek och lekfullhet. Signe Nielsen lekte själv med begreppet på engelska: play betyder både lek och skådespel. Little Island är en publik park, en trädgård för alla, sponsrad av en privatperson – notan för anläggningen har landat på 260 miljoner dollar, och donatorn har dessutom garanterat 20 års underhåll och förvaltning. Signe Nielsen, som arbetat i tio år med detta unika projekt och som brinner för det offentliga rummet, avslutade sin föreläsning med att citera tackplaketten som lyfter fram alla de lokala arbetare som förverkligat Little Island – och då brast hennes röst. Man förstår att det blivit hennes hjärtefråga.

Signe Nielsen har varit dansare och hon har koreograferat rörelsestråken över parken. Hon vet att människor gärna tittar ner så att de vet var de sätter sina fötter när de är på väg uppför stigarna. Just därför har hon sett till att svepande, spretande växtlighet tränger sig fram ur rabatterna och skänker en taktil närvaro längs vägen. ”När man går ner”, säger hon, ”är man däremot säker på foten och det är då man lyfter blicken och tittar ut över landskapet”.

Två scener finns: en stor, där man kan samlas och ge arrangerade eller spontana fester och föreställningar – här kommer ordet play in igen i sin dubbla betydelse – en mindre, där man kan vara mer intim i sina uttryck tillsammans med sin publik, samt en plats dit många gärna söker sig i avskildhet. ”En plats där man kan vara många tillsammans samtidigt som man också kan finna sin egen lugna vrå är kännetecknet på ett bra plats”, säger Signe Nielsen.

Här är ljussättningen varsamt riktad nedåt för att inte stråla ut och ljusförorena atmosfären. I parken finns varken utrustning för sportaktiviteter eller några lekredskap, inga ridåer eller kulisser; sceneriet består av växter, av horisont, himmel, solnedgång. Little Island öppnar sig ut mot världen där den ligger som en tårta att kliva in och upp i för den som är där, och för den som betraktar den på håll ser den ut som om den växter upp ur en mängd tätt stående vita kalkar på höga fötter, i olika höjd och med olika lutning så att de släpper in dagsljuset för att bevara förhållandena i miljön under vattenytan.

Det är ett varsamt och ytterst medvetet gestaltat uttryck för scenerier, för lek, för inre och yttre föreställningar, där människor samspelar med varandra och med platsen, i en sann anda av rofylld lekfullhet.