”Vi gör långtidsplaner för försvaret, för vår energiförsörjning och för kommunal service. Allt detta är nödvändigt, men den enda praktiska anknytning vi har till framtiden är barnen. Ur den insikten växer vårt gemensamma ansvar för barnen i samhället. Vi skall inte hålla på med ”mina barn” och ”dina barn” ur ett individualkapitalistiskt betraktelsesätt. Det är ju frågan om våra gemensamma barn, varenda tjatting! Därför skall barnen sättas i förgrunden. Ytterst handlar det om glädje.”

1975 höll Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme, tal i den socialdemokratiska partikongressen (här ovan transkriberat och något förkortat). Det viktiga med talet är varken person eller partitillhörighet. Det intressanta är att barn och samhällsbyggnad kopplas så tätt samman. Att barnens plats i samhällsväven vid denna tid, för knappt femtio år sedan, var en angelägen fråga för Sveriges statsminister. Det fanns en vision kring samhällets ansvar för barns livsmiljö. Är scenariot ens tänkbart idag? Var finns politikerna i Sverige med visioner kring barnens plats i stadsbyggnadsprocesser?

Den 20 mars kraftsamlade flera myndigheter och organisationer kring denna fråga. Konferensen Får barn plats i framtidens städer arrangerades av Boverket, Folkhälsomyndigheten, Arwidssonstiftelsen, ArkDes och Tankesmedjan Movium, SLU. Som arrangörer kunde vi konstatera att frågeställningen inte är prioriterad av dagens politiker. Det var svårt att över huvud taget få någon politiker att närvara.

Självklart skiftar de politiska frågorna över tid. I början av förra seklet sågs barn fortfarande som billig arbetskraft och lämnades ensamma hemma för att passa småsyskon i brist på barnomsorg. De lekplatser som anlades, framför allt från mitten av 1900-talet, sågs som viktiga platser för socialisering, men fungerade också som en trygghet för den ensamstående mamma som kunde lämna sitt barn på lekplatsen en stund – med fullt förtroende för övriga vuxna som fanns där – för att uträtta några ärenden. Det var en tid med större tillit till varandra, fler vuxna (mest kvinnor) var närvarande i hem och på lekplatser och trafiken var blygsam jämfört med idag. Det är lätt att romantisera och framkalla en bild av trygghet och mellanmänskliga möten. Men bilden har en baksida som bygger på strukturer vi varken vill eller kan acceptera idag. Ändå finns det från denna tid värdefulla och högst aktuella planeringsfrågor att lyfta fram.

En av huvudtalarna på konferensen var Annemieke Fontain, landskapsarkitekt från Rotterdam – en stad som på tio år lyckats gå från att vara Nederländernas sämsta stad att växa upp i till att vara en förebild. Hur har de lycktas med det?

På konferensen presenterade Fontain Rotterdams systematiska kartering av träd, kvadratmeter grönyta, åldrar på barn och förekomst av trottoarer, en metod kallad green light mapping. Analysen ger ett detaljerat planeringsunderlag ända ner på kvartersnivå. Associationerna går osökt till de svenska lekplatsnormer som i allra högsta grad påverkade planeringen av lekplatser under främst 70 och 80-talen. ”Varenda tjatting” skulle, med den tidens ideal, ha tillgång till närlekplats, kvarterslekplats och stadsdelslekplats. Lekplatser planerades i ett finmaskigt nät där barn skulle ha möjlighet att utvidga sina gränser i takt med att deras ålder och mognad krävde större utmaningar.

Lekplatserna från denna tid var i ärlighetens namn inte alltid så kul. När jag inventerade Malmös över 300 lekplatser under 90-talet fanns på många av dem inte mer än en standardutrustning: en fyrkantig sandlåda, en rutschkana och två gungor samt en bänk. Å andra sidan – och kanske det viktigaste av allt – lekplatsen och den kringliggande grönytan var skyddad i kommunens detaljplan. Plats fanns avsatt med möjlighet att utveckla platserna i en framtid med andra ideal och behov.

Det är denna möjlighet som går förlorad just nu. Stigande markpriser, planeringsideal och tappad rådighet över kommunal mark driver fram en stenhård exploatering där lek- och grönyta på bostadsgårdar, förskolegårdar, skolgårdar och i parker alla samtidigt reduceras till ett absolut minimum. Processen är irreversibel. Är vi maktlösa inför denna utveckling? Vilka verktyg har vi som biter?

Om utvecklingen ska vända måste samhällsbyggnad än en gång bli ett sammanhållet offentligt åtagande. I den paneldebatt som avslutade konferensen deltog bland andra Helena Bjarnegård, riksarkitekt, Boverket. Hennes ord får avsluta denna krönika och peka mot framtiden:

– Vi har på senare år bostadsplanerat, trafikplanerat och näringslivsplanerat. Vi måste återta ansvaret för helheten, sätta människan i centrum och bygga städer för alla åldrar. Det är dags att börja stadsplanera. Vi har sedan 2018 ett politiskt taget måldokument som heter Gestaltad livsmiljö. Låt oss ta fasta på det, bidra med vår kunskap och ta ansvar för att arbeta i riktning mot barn- och miljövänliga städer.